Krönika
Men så kan det ju finnas böcker som jag gärna vill läsa, utan att avsätta särskild tid för det. I höst har jag tagit långa promenader med hörlurar, och bildat mig lite.
Eller snarare så har jag varit på studiebesök hos det kulturella etablissemanget. Ja, jag var väl lite sen på bollen, men jag har ofta svårt att uppbåda intresse för den litteratur som är mest i ropet. Således lyssnade jag på Matilda Gustavssons Klubben ett år efter publiceringen. Den handlar om den elitistiska kulturvärlden runt kulturprofilen och hans ”Forum”. Sedan blev det Åsa Linderborgs dagboksroman Året med tretton månader, med ungefär samma spelplats. Av en ren slump fick jag så lämpligt en pocketversion av Katarina Frostenssons K i min hand, samma motiv som Klubben men ur spegelvänt perspektiv. Fast den har jag inte läst ut eftersom jag inte kan promenera till den.
Till skillnad från den journalistiskt skrivna Klubben, är de två andra böcker ytterst subjektiva. En enskild författares personliga upplevelser och tankar. I Klubben får vi höra många olika röster. Men jag driftar mig ändå till att säga att alla tre böckerna bekräftade min något trista uppfattning om kulturelitens ankdamm. Kamp och konflikter om tillhörighet, status och makt. Viljan att få tillträde till den innersta kretsen och vara en av de som räknas. Många är beredda att offra en hel del för att klättra. Folk där är inte bättre än folk är mest, oavsett titel och förmåner. Intet nytt under strålkastaren, således.
Vad jag däremot är lite brydd över är deras sociala liv, särskilt Linderborgs. Som förkämpe för arbetarklassen tycks det finnas anmärkningsvärt få ”vanliga” människor i hennes omfattande kontaktnät. Alla hon nämner med namn eller initialer är rika, framgångsrika eller kändisar, ofta i kombination. Känner hon verkligen inget vanligt folk? Själv bekymrar hon sig över att hon, trots sina vänstervärderingar, har en dyr bostad och köper för många blusar från Filippa K. Det är ganska irrelevant. Klasskillnaderna idag handlar inte i huvudsak om pengar. Räknat på ett helt liv är många akademiker de stora förlorarna ekonomiskt sett. Jag menar inte att anmärka på Linderbergs politiska inriktning. Men hennes kritik mot hur andra i hennes kretsar ser på arbetarklassen blir ihålig. För vad jag ser jag i alla tre böcker, oavsett vilken falang de representerar, är en bild av samma introspektiva, ryggdunkande snobbism.