Och på något ungefärligt och grovt sätt förstår jag kanske detta att ”slussa upplägg” och fönstret som gör att vi kan stämma av. Först som en aning och därefter som något mer definitivt, en språklig visshet via omvägar. Men varför just en sluss? I ett fönster som ska avstämmas? När det bara betydde att hon kan träffa mig just då, eftersom hon har tid.
Språket hade valt en annan stig, som språk brukar. Allt fler och alltmer blir historia under sin livstid. Samlar tillräckligt många år för att svepa med armen och kommendera perspektiv. Undertecknad desslikes. Och forskarna fablar om våra möjliga 130 år. Som vore det något. Ingen blir ju dubbelt så vis vid 120 som vid 60, så därför har en del av sommartiden ägnats döstädning. Av ett speciellt slag, arkivaliskt slag.
Till arkivet i Norrbotten har alltså en tjock packe fotografier farit. Skolkort och kort från skidtävlingar och femtioårskalas och dopkalas och från stora gårdar och små. Flygfotografier över byarnas 1930-tal när landsbygden fortfarande var prydligt jordbrukslandskap, sådär nationalromantiskt vackert fast fattigdomen skymtar i utkanternas stugor. Ifall man har kunskap förstås, annars verkar nog alltsammans bara som en trailer till ”Det sitter i väggarna”.
Glädjen syntes förstås, några småbarn fram rågåkern och bägge fick förmånen att leva långa liv och så bilden av en farbror som bara blev nitton, han står mitt i sin skolklass i slöjdsalen. Hans blick är sorgsen eftersom jag vet, ifall han överlevt hade jag skrivit ”vemodig”. Han efterlämnade minnet och en välgjord segelbåt i miniatyr, förmodligen från slöjdlektionerna.
De historiska fotografierna dämpas nästan alltid av ord om förgängligheten, förflugenhetens, dödens ofrånkomlighet. Betraktar jag mitt eget skolkort från ettan eller småskolan (som föräldrarna sa) märker jag omedelbart de som lämnat, några tragiskt och tidigt, men döden är ju oväntad oavsett. Betraktar jag faderns skolkort från årskurs 6 i Antnäs ser jag hur han lägger armen över axlarna på Bryggmans pojke, som står intill. Det är år 1916 och åker till arkivet nu, liksom senare bilder där han och fadern är unga och oövervinneligt leende framför kameran. Men jag vet ju att fadern bär honom till graven några år senare, då har Bryggmanspojken just fått sitt första barn men tuberkulosen hämtar honom ändå. Det är sorg, men framför allt är det kunskap. Det är sorg, men det är framför allt lättnad att lämna iväg.
Kommunens arkiv är stort, nu blir det större. Lika omfattande som glömskans arkiv blir det aldrig.