Sökandet efter den magi som aldrig falnar

Simon Olofsson letar nostalgikickar i barndomens böcker.

Krönikören Simon Olofsson minns fortfarande hur ljuset föll i hans pojkrum när han fick den tredje Harry Potter-boken ”Fången från Azkaban” av sin mamma när den svenska översättningen äntligen släppts i bokhandeln.

Krönikören Simon Olofsson minns fortfarande hur ljuset föll i hans pojkrum när han fick den tredje Harry Potter-boken ”Fången från Azkaban” av sin mamma när den svenska översättningen äntligen släppts i bokhandeln.

Foto: Jan Collsiöö

Krönika2021-02-17 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Krönika

Jag är nostalgiker. Därför dyker jag återkommande i böcker som jag gång på gång läser om, nu senast David Eddings gamla fantasyserie ”Sagan om Belgarion”. Jag vet inte hur många gånger jag läst den sedan jag öppnade den första boken när jag var elva, men det är många. Besvärjare, hjältar med magiska svärd, en väl avgränsad moral, kamp mellan mörker och ljus. Böckerna luktar likadant som då. I den svenska översättningen återfinner jag dessutom en av mina favoritmeningar alla kategorier:
På lukten eller smaken, eller tack vare någon instinkt, visste hon vad varje rätt krävde, och hon kryddade den med en nypa si eller ett uns så eller en till synes förströdd dos ur en kryddburk av lera.

Känns inte världen som en tryggare plats när man läser en så vacker mening?

För en läsare är bokhyllan som ett fotoalbum. Läsningen påminner om olika stunder i livet och enskilda böcker blir som fotografier. De kopplas ihop med händelser i livet, med lukter och minnen, glädjeämnen och sorger.

Jag minns hur ljuset föll i mitt pojkrum när jag fick den tredje Harry Potter-boken ”Fången från Azkaban” av min mamma när den svenska översättningen äntligen släppts i bokhandeln. Själva luften verkade få mening när jag höll i den boken. Jag minns hur nykär jag var när jag läste Haruki Murakamis tegelsten ”Fågeln som vrider upp världen”. Kärleken dog men boken är bra. Jag kommer ihåg hur jag maniskt läste Charles Baudelaire på tunnelbanan i Stockholm. Det var höst, pulsen låg utanpå kroppen och jag var kliniskt deprimerad. Jag älskar fortfarande Baudelaire. Jag minns hur löven luktade när jag läste ”Martin Bircks ungdom” av Söderberg i min första kurs i litteraturvetenskap. Jag drack kaffe och tog promenader på Nygatan med boken i fickan. Det är inte bara barndomsböckerna som sveps i minnen numera.

Böcker och droger liknar varandra på så sätt att den första kicken alltid är bäst. Det är min tro att både läsare och narkomaner sedan försöker hitta det där första ruset igen, med tveksamma resultat. Fantasin är bättre när vi är barn. Tillgången till böckernas magi låg närmare tillhands. Det krävdes ingen ansträngning. Jag öppnade boken och plötsligt stod den där dörren till Narnia öppen.

I dag är det svårare. Det är svårare att hitta kickarna. Fantasin har slipats ner och ribban har höjts. Vissa kärlekar tappar sin relevans och falnar i takt med att barndomsdrömmarna glöms bort. Åren tar ut sin tribut. Ändå vet jag att jag aldrig kommer att ge upp. Jag kommer att jaga den där magin så länge jag lever.