En realityserie baserad på boken har beställts av produktionsbolaget Scout, mest känt för att ha skapat ursprungsversionen av tv-programmet "Queer Eye for the Straight Guy" (2005-2007).
”Att läsa hennes bok är som att sitta ner med en klok och munter moster, som delar med sig av de hårda sanningar som din mamma är för snäll för att medge”, skrev den amerikanska kritikern Laurie Hertzel i Minneapolis Star Tribune.
I april i år släpptes Margareta Magnussons andra bok, "Levnadsråd från någon som troligtvis kommer dö före dig". Författaren har hunnit fylla 88 och är, med sina egna ord, ”skitgammal, tyvärr.” På bilderna som tagits i samband med en intervju i Svenska Dagbladet den 16/4 bär Magnusson tvärrandig tröja och klädsam pagefrisyr. Ränderna, och att ta hand om sitt hår om man har något, är också två av råden som förmedlas i den nya boken.
Lite mer hisnande, kanhända, är innehållet i generationskamraten Elsie Johanssons berättelse- och samtalsbok "Bladet från munnen" som utkom ifjol, strax efter författarens 90-årsdag. Elsie Johansson föddes 1931 i Vendel, som femte barnet till en statare. Sedan den mogna debuten med diktsamlingen "Brorsan hade en Vevgrammofon" (1979), har hon skrivit ett tjugotal böcker i olika genrer, med romansviten om Nancy som dundrande publikgenombrott vid 90-talets slut.
Få skulle nog betrakta Johanssons författarskap hitintills som särskilt tillknäppt eller återhållsamt, och ändå finns det alltså saker som hon inte förrän nu känt sig riktigt bekväm med att avhandla. Sexualitet och religion, för all del, men många av de ”betänkliga berättelser” som utgör "Bladet från munnen" handlar också om skavande, skevande vänskaper. Många gånger, lite för många för att det ska kännas betryggande, upprepar Johansson att historierna består av hälften sanning, hälften dikt. Har det någon betydelse för oss som befinner oss i en renodlad läsarroll, om en författare hittar på eller omstöper verkligheten i litterär form, så länge som det sker med samma språkliga finess? Jag lutar åt nej. Men för människor som figurerar i en författares skrivna och levda liv tillika, än som antydan och skugga, än som blåkopia, kan förstås reservationerna vara det som behåller heder, självbild och relationer någotsånär intakta.
Kanske är det detta som Johanssons, enligt egen utsago fullbordade, författarskap mynnar ut i: ett oförblommerat erkännande av det faktum att hon alltid var tvungen att skriva dikten sann och sanningen diktad. Och att ingen i efterhand ska kunna gå igenom hennes papper och bli fullt förvissad om vad som egentligen var vad. Prydligt städat!