Men först ska jag backa några år. Till den där dagen när jag stod i lärarrummet på min dåvarande arbetsplats och fick det telefonsamtal jag så många år hoppats på. Det när landstingsrådet, då Kent Ögren, meddelade att jag var Rubus Arcticus-stipendiat. Precis när jag som författare och människa behövde det som mest.
Vi börjar närma oss den tid på året när alla sökande går och hoppas på att få det där samtalet. Stipendiet delas av tradition ut vid regionfullmäktiges sammanträde i november. Det finns något symboliskt i att årets utdelande av kulturstipendier kommer att ske samma dag som det historiska maktskiftet, när Sjukvårdspartiet tar över ordförandeklubban och en ny ordning är att vänta.
Med största sannolikhet kommer kulturbranschen inte att vara vinnare i kommande budget, det spelar ingen roll hur många konstnärer det går på en enda stafettläkare.
Redan innan valet – när signaler kom om vartåt opinionen lutade – undertecknades ett upprop av över fyrahundra personer engagerade i länets kulturliv som kände oro inför vad en ny politik skulle leda till. Att ha kultur som levebröd kan vara nog så kämpigt. Den osäkerhet som nog snarast får sägas höra till vår vardag är om möjligt ännu större nu. Vi som ofta är beroende av stipendier och projektmedel för vår existens. Vad ska hända med oss? Hur ska det bli?
Enligt utsago ska de fria verksamheterna ha ett ännu sämre utgångsläge än institutionerna i länet. För oss som tillhör författarskrået spelar det ingen roll – vi har ingen institution och därmed är vi alla fria. Eller?
Mot bakgrund av senaste tidens debatt kan man fråga sig hur fria vi kulturskapare trots allt är. Allt fler kritiska röster har lyft frågan om den politiska styrningen av de konstnärliga uttrycken. Mottot är ”armslängds avstånd” mellan politik och kultur, men i praktiken är det inte så självklart. För samtidigt finns uttalade riktlinjer för vilka projekt som ska få medel, och det gäller att pricka in rätt kodord: hbtq, jämställdhet, barn och unga och integration är några av dessa begrepp som nästan är en förutsättning för att beviljas pengar.
Nu kanske vi slipper det. Om politikerna stryper resurserna kan det vara en chans för oss att bli fria på riktigt. Fria att sluta skapa likriktad konst, teater och litteratur efter Alice Bah Kuhnkes ideal. Att kopplas loss från politiken är möjligtvis precis vad som behövs just nu för att de kreativa krafterna ska få nytt liv. Om kulturen i nuläget är inkallad till allmän samhällstjänst finns lite att förlora.
Men vad ska vi leva av? Det kan väl varenda kotte begripa att försvinnande få av alla kulturprojekt bär sina egna kostnader. Ska vi jobba ännu mer gratis? Skriva våra böcker på nätterna? Eller ska kultur vara synonymt med matmarknader, Diggilooshower och dussindeckare?
Redan nu är det otillräckligt att vara begåvad inom sin genre för att ta sig fram. Det gäller att kunna branschen, formulera ansökningar och knyta rätt kontakter. Annars är det ändå stor risk för magplask. Vi har högkonjunktur. Pengarna finns, och om de nya makthavarna framhärdar i att nedvärdera kulturen tvingas vi söka finansiering på annat håll.
Hur ofta har vi inte läst i självhjälpsböcker eller livsstilsmagasin om människor som förlorat jobbet eller blivit lämnad av sin partner, vilket i själva verket ledde till en nystart för ett bättre och lyckligare liv. Det må se mörkt ut, men motgångar och katastroflägen har en förmåga att efterhand visat sig leda till något positivt och en helt ny ljusning.