Det senaste årets koranbränningar har gjort att en majoritet svenskar stödjer ett förbud mot vanhelgandet av koranen och andra heliga skrifter. Argumenten om religiös tolerans används som dåligt uppförd scendekor i en teater som egentligen handlar om säkerhetsfrågor – primärt då Sveriges vingklippta ansökan till Nato och risken att bli måltavla för islamistiskt motiverad terrorism. Ett förbud förefaller ha brett folkligt stöd, vilket kan vara förståeligt. Frågan har samlat opinion och enar demokrater, humanister, muslimer, kristna, militära säkerhetsvurmare och allmänt terrorrädda medborgare. När Danmark vikt sig under trycket återstår nu att se hur Sverige ska följa efter. Förslagen innefattar utredning om huruvida koranbränning utgör hets mot folkgrupp alternativt att göra djupgående förändringar i ordningslagen.
Jag ogillar själv bokbränningar och det krävs inget geni för att förstå att koranbränningarna blivit ett medium för utrikespolitiska sabotörer och främlingsfientliga högertroll. Icke desto mindre är jag bestämt emot tanken på svensk lagstiftning mot blasfemi. Ett förbud har inte ens hunnit införas och redan nu har den ängsliga debatten orsakat kulturellt haveri.
Förra veckan kom nyheten att Borås kulturhus stoppar delar av en utställning av den iranska konstnären Sadaf Ahmadi, en utställning som syftar till att sätta fokus på hur kvinnor i Iran mördas och förtrycks för att de visat sitt hår. Beslutet motiveras med ett försämrat säkerhetsläge och att verket har religiösa motiv. Borås kulturchef Ida Burén ger en sällsynt dålig motivering till beslutet att censurera ett konstnärligt verk: ”Det finns en sprängkraft i det här verket. Det finns en risk för att det kan vara en trigger för provocerande eller polariserande krafter”. Inte vet jag, men det är väl ändå exakt det som bra konst ska kunna vara?
Utan att några nya blasfemilagar ens hunnit införas får de islamistiska diktaturerna och rädslan för islamistisk terrorism nu direkt följdverkan på svensk kultur och svensk demokrati. Svenska kommuner och konstinstitutioner censurerar nu konstnärer på samma sätt och med samma argument som den auktoritära prästdiktaturen i Iran, vilket konstnären Sadaf Ahmadi själv lyfter fram som både märkligt och oroväckande. Och hon har erfarenhet från både Sverige och Iran.
Koranbränningarna och den påföljande debatten har en märklig förmåga att polarisera och dela olika politiska fält, ideologiska traditioner och människor med olika livsåskådningar rent generellt. Samma fenomen har också en förmåga att ena människor med i övrigt diametralt motsatta åsikter. På bokbrännarnas manifestationer kan svenska fascister, kristna irakier, högerradikala politiker, Tiktokande influencers och provokativa konstnärer dela både scen och publik. På andra sidan kan både vänsterradikaler och högerreaktionärer, humanister och militärer mötas och ropa efter förbud. Natoförespråkare och natomotståndare kan här sitta vid samma bord, Säpo-tjänstemän och AFA-medlemmar kan ta varandra i hand. I en salig diskursröra kan tankar om antirasism, tolerans, identitetspolitik, postkolonialism, pragmatisk diplomati, säkerhetspolitik, religiös konservatism, internationell realpolitik, progressiv liberalism, islamistisk fundamentalism och auktoritär reaktionism mötas utan att kollidera.
Då vi lever i polariseringens tidevarv skulle jag gärna applådera en sådan märklig samstämmighet i en fråga som rör toleransen mot andra människor, men i kärnan av den här cirkusen döljer sig ett frö som krattar manegen för auktoritär teokrati och politisk fascism. I vår ambivalenta rädsla för att dels kränka andras känslor och dels utsätta oss själva för fara riskerar vi att skapa en sorts toleransens kulturella diktatur.
Att inte våga ta risker och att inte vilja såra andra må se bra ut på papper, men Borås kulturchef Ida Buréns beslut visar att denna typ av tolerans är en pappersprodukt som inte ser skillnad på tolerans och förtryck. Hur ska man annars tolka att en invandrad konstnär och kvinnorättskämpe inte längre kan se skillnad på censuren i Sverige och Iran?