Som häromdagen på Pontusbadet i Luleå. Det började med ett snack om de skenande priserna på drivmedel, men gled raskt över på Kriget. Det totalt absurda kriget – som om Europa klampat baklänges in i medeltiden.
Och nästan lika raskt insåg vi hur samstämda vi var där inne i ångorna utmed lavarna. Eniga som en samling Franciskanermunkar i Assisi. Godheten var på vår sida. Tanken om att skicka en skvätt novitjok till Putin, gömt i en flaska Portello, blev slutförslaget innan duschdags.
Men skämt åsido, vad kan vi enkla människor göra? Annat än att svischa pengar till Radiohjälpen till stöd för de drabbade i Ukraina? En förvisso nog så viktig insats. Köpbojkott – men av vad? Vodka? Rysk kaviar? Då läser jag i bladet att Arla beslutat sig för att sluta producera och sälja den ”ryska” filmjölken Kefir i matbutikerna. Och med ens blir allt så in i bängen tokigt, rentav pinsamt. Rysk kultur är väl ändå inte boven i detta tragiska drama! Som att vi alla – företagen inte minst – jagar efter hur vi ska vinna eller åtminstone behålla folks gillande. Marknadsandelar i företagens fall. Så vad blir då nästa steg? Ska Norrbottens kammarorkester sluta spela Tjajkovskij och Rachmaninov? Ska biblioteken ta ner Pusjkin och Sorokin från hyllorna? Kanske inte ens Leo Tolstoys ”Krig och fred” som med sina 1090 sidor som få andra böcker går till botten med krigets moraliska hälta får stå kvar. Detta drar ett löjets skimmer över hela frågan. Bannlysa Kefir. Jag dånar.
Tankar går till när yngsta dottern började spela fotboll i Hammarby som sjuåring. Spelstilen gick under namnet ”sockerbitsfotboll”. Det vill säga; samtliga spelare utom möjligen målvakten for runt planen i en stor klunga runt själva bollen. Passningsbarhet var ett än så länge helt och hållet okänt fenomen. Och det tycks mig som att vi upplever samma sak nu när alla verkar vända ut och in på oss i jakten på att bli så antiryska som möjligt. För nog är vi väl ändå förmögna att skilja på vad som är rysk kultur och vad som är ett autokratiskt ledarskikt som totalt kört i diket?
Eller är det så att i tider av stark oro och stress så minskar vår förmåga drastiskt att reflektera och kunna skilja det ena från det andra? Vad är det för fel på den gamla gråskalan? Allt är inte svart eller vitt. Därför ett förslag: laga till en mustigt god Borsjtj och utbringa ett Na zdorov´ye. För fred och frihet för alla.