Svegfors menar att konsten kan jämföras med vårt lands medietradition, där en ansvarig utgivare kan säkerställa mediernas frihet gentemot politiken och andra påtryckningsgrupper med syfte att skapa opinion för egna syften. Det vill säga, ingen region eller kommun ska få fördela statliga medel utan att säkra den konstnärliga friheten. Det kan vara en chef för en kommunal teater som fattar de konstnärliga besluten, skyddad i lag från inblandning av ägarna, i det fallet en kulturnämnd i kommunen.
– Det är ett system som funnits länge i mediebranschen – det är begripligt, det finns en enorm erfarenhet i Sverige och vi vet att det fungerar, säger Svegfors till Aftonbladet.
Och visst, det finns ett frö i hans resonemang. Yttrandefriheten är, liksom fundamentet i vårt demokratiska samhälle, en rättighet att uttrycka sig – oberoende politisk hemvist eller i detta fall den kulturella scenens frihet att beskriva en samtid utan censur eller för den skull självcensur.
Just självcensurens kraft är i denna kontext ovedersäglig. Jag minns Slavenka Drakulić drabbande roman "Balkan Express" – skriven inifrån kriget, från en kvinnas synvinkel och som en röd tråd går skildringen av den mentala tillvänjningen och paralleller till hur kriget förhärligats sedan deras barndom med kommunistiska revolutionsfilmer. Eller för den skull hennes roman Hur vi lyckades överleva kommunismen... som berättar om självcensurens förödande kraft på ett mänskligt och samhälleligt plan.
Att ingå i en historieskrivning, oberoende vilken plats i världen vi talar om, har alltid en bakgrund – historisk, religiös, politisk, samhällelig... Nu utmanas den konstnärliga friheten av politiker med en viss agenda, exempelvis genom förbud mot att dragqueens kan läsa sagor för barn på en förskola. Mycket allvarligt när ett konstnärligt uttryck förbjuds i lokalt i ett samhälle som säger sig värna yttrandefrihet.
Den konstnärliga scenen har genom historien utmanat vår tankevärlds begränsningar genom nya ingångar, nya idéer och inte minst berättelser om vår samtid.
Och ja, kanske dessa uttryck måste lagföras och ges en egen ansvarig utgivare. Men vem ska få den makten nationellt, regionalt eller lokalt? Vi talar nämligen om ett stort ansvar för medborgerliga rättigheter och friheten att uttrycka sig. Jag menar, vem skulle ges ansvaret för länets kulturella frihet? Här finns många frågetecken där kultursamverkansmodellen står i fokus.