Svenskarnas sätt att värma sig har uppgraderats i skuggan av rusande elpriser – av med elementet, på med ylletröjan! Och jag gissar att av bara farten en försvarlig mängd stickande kvinnor med rätta väser ett smått revanschistiskt YES!!
Vare sig vi vill eller inte – klimatfrågan tränger sig på och nya tider randas. Och inför ett framtidsscenario där vår existens står på spel när jorden fortsätter att värmas vilket ju forskarna menar är precis vad som sker, ja då inställer sig omedelbart frågan om människans självskadebeteende. Vi tycks oförmögna att inse och ta konsekvenserna av vårt sätt att leva. De flesta av oss – mig själv inräknad – lever egentligen i grund och botten som om ingenting hänt. Vare sig det handlar om vårt sätt att konsumera eller transportera oss.
Den italienske vetenskapsmannen Galileo Galilei vädjade på sin tid till kyrkans folk om att lita på sina ögon och ta en titt i teleskopet så att de själva kunde se hur himlakropparna rör sig och att inte Jorden utan Solen är världens centrum. Galilei sökte bana väg för en modern, vetenskaplig syn på tillvaron. Men kyrkan vägrade och Inkvisitionen hade hårda nypor. Året var 1615. Idag, 407 år senare vädjar vår tids debattörer om att återigen lyssna på vetenskapen när den unisont säger att samhället är på väg att kollapsa. Hallå!! Klockan är fem i tolv, dags att agera.
Det finns två relativt nyutkomna böcker i ämnet, bägge kunniga, väldokumenterade, välskrivna och befriande allvarliga. Där är forna språkröret för MP, Isabella Lövin med ”Oceankänslan” samt Herman Geijers ”Monstersamhället” bägge proppfulla av närmast skräckinjagande statistik. Geijer syftar förstås i sin bok på Mary Shellys ”Frankenstein”, berättelsen om vetenskapsmannen som tappade kontrollen över sitt monster – som en parallell till hur vi idag alltmer förlorar kontrollen över klimatets utveckling. Lövin har gedigna kunskaper efter sina framgångsrika år i EU kring klimatfrågor med fokus på hur havet försuras, skräpas ner, övergöds och utfiskas. Jag läste någonstans att havet är likt en turbomotor för klimatkrisen.
Och den fråga som alltmer pockar på uppmärksamhet är varför Miljöpartiet inte lockar fler när miljöfrågan är så livsavgörande? Är våra skygglappar så monumentala? Är de framtidsscenarier som målas upp alltför skrämmande? Hukar vi?
Så blir det ingen myskofta i jul – varför inte en värmande bok? Så riskerar du inte att hamna bland dem som sen kommer att säga; att vi ingenting visste.