Sinéad O’Connor är död och jag blir så otroligt ledsen. Ändå har jag egentligen ingen relation till Sinéad O’Connor som musiker. Har knappt hört en låt med henne utöver klassikern ”Nothing compares 2 U”. Trots det känns det som om ett spöke går genom rummet när jag sent på natten läser om att hon dött. Det gör ont när ikoner dör, och det är som ikon jag känner Sinéad O’Connor.
Det sena 80-talet och det tidiga 90-talet var en stökig tid. Aids, aborträtt, ekonomisk turbulens, hiphopens och gatuepokens födelse. Hårdrock och punk. Grunge och skenande gatuvåld. Det var en tid som förebådade krig. En tid där gamla sanningar skulle krossas och dö i askan av årtusendets annalkande slut.
Ingen gav dessa års protestkultur ett sådant ansikte som irländskan Sinéad O’Connor. Hennes hemland Irland var en europeisk bastion av förlegad konservatism och religiöst förtryck, inte minst mot dess kvinnor. När hon i protest mot skivbolagets försök att sälja henne som sexsymbol istället rakade av sitt hår blev hon snabbt en ikon, en symbol som trampade mark långt före sin tid.
En del av Sinead O’Connors ikoniska status ligger i själva hennes uppenbarelse. Hon var tunn och liten, flickaktig och försynt i intervjuer, ofta med låg röst och ett blygt leende. Hon var söt. Hon var också androgyn. Med sitt rakade huvud och sin pojkaktiga uppsyn utmanade hon könsrollerna, som en Tintomara återuppstånden i det sena 80-talets kontrakulturella kaos. Lika ambivalent och skiftande som hon var i sin symboliska könsroll var hon också i sitt humör. När jag nu tittar på gamla liveframträdanden är det omöjligt att inte fascineras. På en sekund kan hon gå från att vara flickaktigt timid till att bli rasande, en vrålande urkraft som inte skyr något motstånd i världen. Och så ögonen, som oavsett om hon är skriker eller är lugn hela tiden vittnar om någon sorts bottenlös sorg som varken raseri eller glädje kan nå. Sinéad O’Connor gjorde ingen hemlighet av att hon blev brutalt behandlad som barn av sin mentalt instabila och djupt religiösa mamma. Traumat gick dödsdjupt.
Vilken idiot som helst kan provocera, vilket dagens härmapor till koranbrännare bär tydligt vittnesmål om. Sinéad O’Connor var däremot en äkta provokatör. Med osviklig känsla för tajming och motiv satte hon fingret på verkliga orättvisor, och förargade hundratusentals när hon gjorde det. När hon under samma tid som Gulfkriget pågick vägrade att låta den amerikanska nationalsången öppna en spelning blev amerikanerna skitsura. Hon frontade demonstrationer för aborträtt och kvinnors rättigheter till kroppsligt självbestämmande på ett Irland där kvinnan i det närmaste var betraktad som egendom. Än värre blev det när hon i ett avsnitt av Saturday Night Live rev sönder en bild av den dåvarande påven Johannes Paulus II, en protest mot mörkläggningen av de pedofilskandaler som sedan skulle brisera och hota hela den katolska kyrkans andliga trovärdighet. Det var denna protest som sedan ledde till den legendariska konserten 1992 där Sinéad O’Connor buades ut av tusentals katolska supportrar.
Har ni sett den spelningen något nyligt? Det är en hjärtskärande och uppslitande upplevelse. Hur Sinéad O’Connor först sjunker ihop, vilsen, ledsen och sårad. Sedan rätar hon på ryggen och möter publikens burop med stålhård blick. Och sedan exploderar hon. Helt ensam visar hon det rasande trots som jag inte sett någon annan än Sinéad O’Connor uppbringa på en scen. Hela det där spannet i Sinéads mångbottnade och skiftande uppenbarelse passerar på några minuter. Det är fruktansvärt och vackert. Det är så in i märgen storslaget.
Sinéad O’Connor var före sin tid. Den katolska kyrkans skitbygge rasade till slut och deras företrädare fick krypa inför sitt eget kors och be om förlåtelse inför de många barn som de våldtog och svek. Feminismen har kommit långt sedan Sinéad O’Connor rakade av sig sitt hår. Den amerikanska patriotismen har fått se sig allvarligt sårad efter flera förnedrande krigsnederlag, nu senast i Afghanistan. Sinéad O’Connor stod ensam i stormen, men tiden gav henne rätt.
Men personen Sinéad O’Connor glömdes bort. Hon har själv talat öppet om hur allt hat hon mötte krossade henne. Hon försvann, frystes ut. Hennes önskan att göra rätt för sig lämnade henne ensam. När samma mörka krafter nu åter är på frammarsch nås vi av beskedet att Sinéad O’Connor är död.
Det gör mig ledsen. Inte bara för att hennes raseri hade behövts på de barrikader där vår tids kamp för frihet nu förs. Främst gör det mig ledsen för att människan Sinéad O’Connor är borta. För att hon var helt unik. En rasande motståndets ikon innesluten i en sårbar och sårad människas hud.