Det kan låta som avfällingens trosbekännelse, men tvärtom; först var vi typiska, för som ung blir man sig tilldelad en tidsanda och lever ett tag lycklig i dess begränsningar. Därefter kommer det självständiga motståndet, de egna formuleringarna istället för alla andras. Men tänk en gång hur man avundades de unga männen som kunde bli fullärda över någon aspekt av världshistorien ena kvällen och aftonen därpå skrev en liten pamflett om sina insikters djup. Stencilerad, ja ni får googla på ordet. De unga clartéisterna bland Ålidhems gränder i Umeå, deras briljans, deras förmåga att lära Marx utantill, läxdisciplarna. Inte sällan medicinare, på väg mot sin allsmakts ställning. Pluggar man in fotens alla ben på latin var marxismen ingen större match, schema som schema.
Nu femtio år senare ska vi ur denna generation ömsom demoniseras, ömsom avundas. Hur många böcker som ägnats årtalet vet jag inte, men förvånas över behovet av våldsamma avståndstaganden. Som hade vi varit terrorister istället för boksynta stencildragare och sektsplittrare. Vi pratade om våldet som historiens barnmorska men ingenstans i närheten fanns de havande situationer där den barnmorskan efterfrågades. Återstod det ändlösa pratet, bössinsamlingarna, bokborden och tidningsförsäljningen. Efter en tid avdomningen, de världsliga karriärerna, glömskan. En och annan författare blev det, nån enstaka minister, en hel del journalister och kulturarbetare, sådana som kunde hålla fast vid problemformuleringsprivilegiet. I övrigt vanlig medelklass, anständig.
De stora idealen då, solidariteten, utopins dröm om människans rättvisa och jämlikhet?
Jo, de gäller fortfarande, men har i ärlighetens namn ganska lite att göra med den likstela dogmatism som tyvärr blev större delen av 68-ornas dagsverke. Tröstlösheten, sektförkortningarnas helvete, och den senila leninismens renässans som Jan Myrdal blev själva sinnebilden för.
Den heliga vreden mot världens orätt växlade vi in i drömmen om kommande lyckoriken där historien tagit slut. Och från kinesiska folkkommuner rapporterade även liberaler att de skådat framtidens människa. Men Lenin var faktiskt efterbliven redan 1917.
Helig vrede kan bara bestå om man fortfar att hålla den helig. Och ser sig själv på ryggen, långt efteråt, och tänker: det var en lust att leva, men framför allt när dogmerna släppt.