Nyligen sponsrade jag till och med mig själv, genom att först sälja skog och sedan få kultursponsring av samma bolag. Det var kul. Kulturbranschen är ju lite speciell när det gäller finansiering. Mycket bidrag blir det, och själva ordet är känsligt. Som en allmosa. Som att få pengar gratis. Det får vi sällan. Och dessutom finns det många offentligt anställda pappersvändare eller nyckelbärare som utför mindre medborgarnyttiga sysslor än kulturarbetare. Själv har jag provat på att vara statligt anställd, och när jag hade slut arbetsuppgifter sa min chef att jag fick göra vad jag ville så länge jag inte lämnade arbetsplatsen. Då satt jag och skrev.
Men nu till det som den här krönikan faktiskt ska handla om. Rubus Arcticus. Region Norrbottens kulturstipendium som nyligen delats ut. Det är ganska unikt i sin storlek trots att vi inte bor i den rikaste av regioner. Och hundratusen kan faktiskt göra skillnad på riktigt för en konstnär. Det är flera månaders arbetsro.
Själv har jag spelat på båda spelplanerna, både som stipendiemottagare och senare som jurymedlem. När jag satt i juryn var vi ibland oense om vem som skulle få. Skulle vi bry oss om den sökandes geografiska hemmahörighet? Under nittiotalet var det ytterst ovanligt att stipendiaten var bosatt utanför Norrbotten. Så är det inte nu. Vissa år har flera av stipendiaterna varit utflyttare – främst till stockholmsregionen.
Till mitt eget kortakommande i juryn räknar jag att inte driva igenom David Väyrönen året innan han slog igenom, istället för samma år som han fick alla andra priser. Våga ta lite chanser istället för att tro att etablerade eller kända namn höjer prisets status och stärker dess legitimitet bland gemene skattebetalare.
Men rakt på sak nu: Ska vi skicka norrbottniska skattepengar till Stockholm? Räcker inte vårt bidrag via naturtillgångarna? Ska de verkligen ha del av våra begränsade kulturpengar också? Enligt kriterierna ska Rubus-mottagaren ha ”norrbottnisk anknytning”, vilket förstås kan tolkas generöst. Men juryn har också stor frihet att välja bort utflyttare till förmån för här boende norrbottningar. Det är kvalitetsmässigt inget fel på de senaste årens mottagare, men det finns ändå skäl att ifrågasätta vissa av juryns val. Jag vet att det bland de sökande funnits lika värdiga alternativ, som låtit pengarna stanna i Norrbotten och gå in i det ekonomiska kretsloppet här istället. Och inte minst, vilka signaler vill regionen sända till sina egna kulturarbetare om deras status och värde?