Arg eftersom jag i god tid bokade en biljett till en av de få tillfällen som utställningen var tillgänglig för allmänheten.
Till att börja med så var det svårt att hitta till rätt lokal. Det fanns inga skyltar som ledde mig till utställningen. När jag efter mycket traskande hittade rätt så möttes jag av en låst dörr. Jag väntade ute i kylan i hopp om att arrangörerna bara var något försenade. Efter en kvart blev jag insläppt av en bibliotekarie, men eftersom hon inte hade någonting med utställningen att göra kunde hon tyvärr inte tända alla lampor och starta den ljudinstallation som ingick i utställningen. Efter ett tag dök två Gällivarebor upp med bokade biljetter.
Bibliotekarien var så vänlig att hon även ringde till Gällivare Museum för att kolla vad som gått fel. Hon fick höra att det var bestämt att utställningen skulle vara stängd fram till efter julhelgerna men att Biennalledningen inte fört in det på hemsidan.
Gällivareborna med bokade biljetter berättade att det inte hade funnits någon som helst marknadsföring i de lokala annonsbladen eller på kommunens hemsida. Lite konspiratoriskt undrar jag om Biennalen överhuvudtaget vill ha besökare med tanke på skyltning, annonser och öppettider. Respektlöst mot publiken och mot de konstnärer som deltar.
Jag fick åka tillbaka till Luleå med oförrättat ärende.
Bekymrad över att den konst som inte kan klara sig på marknadens villkor ska bli än mer marginaliserad. Jag hade just läst en artikel i DN som handlade om hur Kulturhuset i Stockholm ska effektiviseras. Ord som näring och tillväxt förekommer mer i det samtalet än ord som litteratur och konst. Jag tänker också på Sölvesborgs inställning till den offentliga konsten och hur de vill stoppa inköp av utmanade samtidskonst.
Om man som Biennalen jobbar med samtidskonst som inte alltid är så lättillgänglig i sitt uttryck, vare sig i skrift eller bild bör man vara noga med att se till att det åtminstone lokalerna är lättillgängliga. Öppettiderna ska också vara utformade på ett sätt så att så många som möjligt kan göra ett besök.
Det finns krafter som vill att bidragen till kulturen ska skäras ner ordentligt och att den kultur som inte klarar sig på marknadens villkor får dö. Då räcker det inte att endast konstnärerna står på barrikaderna, publiken måste också vara med. En situation som den i Malmberget stärker varken förutsättningarna för samtidskonsten eller bandet till publiken.