Krönika
Vid midnatt den 3 maj inleds sändningen av Fågelsångsnatten i P1, drygt sju timmar av direktsänd fågelsång och intervjuer med ornitologer från norr till söder.
Runt middagstid samma dag publicerar Expressen en spekulativ artikel om huruvida coronaviruset kan ha spridits från Wuhans virologiska institut, en teori som Donald Trump och USA:s utrikesminister Mike Pompeo ställer sig bakom:
”Labbet forskar nämligen på olika virus och har specialiserat sig på just coronavirus som kommer från fladdermöss” står det i artikeln, och vidare: ”Labbchefen Shi Zhengli har därför fått öknamnet ’Fladdermuskvinnan’.”
Såväl Fågelsångsnatten som Expressens reproduktion av konspirationsteorier och serietidningsretorik, är på sitt sätt typiska för vår tid. Utdragna sändningar, så kallad ”slow” tv och radio, har låtit publiken ta del av allt från älgvandringar till ljudet av regn på ett hett plåttak. Det tycks knappast finnas någon gräns för hur långsamt frukterna kan dingla på den här grenen av medieträdet, samtidigt som det blåser full storm i andra delar av kronan. Där går publicering och spridning av nyheter, sanna eller falska, som bekant snabbare än någonsin.
Pressetiken hänger ibland på en spindeltråd och där utbildade journalister tar slut, står runt 3,9 miljarder hemmatyckare redo att ta över jobbet. Så många människor, för första gången över hälften av jordens befolkning, använder nämligen internet enligt FN-organet Internationella teleunionen.
Under ungefär samma tidsperiod som covid-19 har slagit klorna i Europa, har jag läst Harry Potter-serien för mina barn. Nu är vi framme vid bok nummer sex och även om J.K. Rowlings magiska värld i huvudsak erbjuder en verklighetsflykt, finns beröringspunkter med den tillvaro som är vår. Inte minst genom turerna kring det som kan vara världens mest kända magiska dagstidning: The Daily Prophet.
Som alla invigda mugglare (icke-magiska personer) vet, är The Daily Prophet trollkarlssamhällets största nyhetsförmedlare. Tyvärr saknar tidningen all form av journalistisk integritet gentemot det styrande Trolldomsministeriet, vilket gör att en korrupt ledning leder till en korrupt press.
I dagens medieklimat, där stöd och kritik av journalistik kan kräva en svår balansgång, erbjuder Rowling en tämligen pessimistisk vinkel. Andra perspektiv ger Tintin, Nina Kanin, Madickens pappa och Lois Lane. Ännu är många reportrar renhåriga i barnkulturen, tack och lov.