Eyvind Johnson passerar Björns tegelbruk på väg till Malmfälten för ett föredrag. Han minns ett ögonblick av skräck och ensamhet: ”Här en bit skog, där jag sprang en gång.”
Det är en notering i Vinterresa i Norrbotten, en minnesbild som känns igen från Nu var det 1914.
Att Black Island Books har återutgivit den lilla fina Vinterresa i Norrbotten, som länge varit svår att få tag, är en god gärning.
Vinterresa är en berättelse om hemkomst, det som med ursprung i Grekland brukar kallas Nostos och betyder hemvändande, ett begrepp särskilt knutet till Homeros epos om Odysseus irrande hemfärd. I ordet anas hemlängtan och nostalgi, men också tillbakablick.
Hemresan är ett återkommande tema hos Johnsons, inte alltid som en lycklig återkomst, inte nostalgins belönade återseende, utan ofta en hemkomst anfrätt av besvikelse. Det lämnade är förlorat, att nå tillbaka till det man övergivit är svårt. Temat utvecklas på flera ställen i bilder av återkomster och besvikelser redan i Romanen om Olof. Den svåra återresan bearbetas också i flera av de stora romanerna, till exempel Hans Nådes Tid och Moln över Metapontion. Där finns också Strändernas Svall med återberättelsen om Odyssevs förtvivlade hemkomst.
Begreppet Nostos rymmer också återresan i tiden, att vända hem i minnet, återse sig själv i ett tidigare jag. Självbiografin är berättandets hemresa. ”Egentligen är Eyvind Johnsons författarskap självbiografiskt”, hävdade Ulf Linde i sitt inträdestal vid företrädarens stol i Svenska akademien. I föreläsningar, intervjuer och artiklar återkommer Johnson ofta själv till detta: ”Och författarna? De måste alltid tala om sig själva. Därur kommer sanningen”, skriver han i mottot till Natten är här. I en radiointervju långt senare hävdar han att ”allting måste bottna i en egen erfarenhet, av tiden, av människorna, av läsning och så vidare”. Johnson insisterar på något han kallar sanning, den som skapar autenticitet och därmed läsarens förtroende, det som kan göra läsningen till en meningsskapande dialog, som ser formulerade bilder, känner igen en annans erfarenhet i sin egen, jämför tankar och kanske lär sig något om sig själv och världen. Det sanna skapar tillit, författaren blir en vän.
Den självbiografiska Romanen om Olof fick 20 år senare en fortsättning i Romantisk Berättelse och Tidens gång, med berättelsen om uppbrottet från Sverige och de svåra åren i Berlin och Paris. Johnson hade problem med den senare och gjorde ett avbrott för vinterbesöket i Norrbotten och ett annat slags minnesberättelse.
I Vinterresa sammanfattar författaren sitt återbesök med anekdotiska, ofta skimrande minnesbilder. Själv beskriver han sig distanserat som: ”en resande romanskribent som är sin egen utsände medarbetare.” Åter hemma skall han återuppta arbetet med Tidens gång. Det handlar om oron och ångesten under 20-talets svåra år, den svåra romanen som han brottats med en tid. Han summerar avbrottet för norrbottensresan: ”Man vet i förväg hur det känns, det är bara så att man får känna hur det känns på nytt.”
Man anar minnets och återkomstens två sidor. Försoning och smärta.
Men idag är det sommar och jag läser i Sommardagbok från Norrbotten från en senare Johnsonsk hemkomst. Då kan sanningen låta så här: ”Vid fyratiden på morgonen klev jag försiktigt ur britsen för att inte väcka de andra, gick ut och stod i gläntan och såg mellan tallarna ner mot tjärnen. Ytan rördes, fisken gjorde ringar i vattnet. Det hade slutat regna. Jag lyssnade, tystnaden ringde i öronen.
Det höll på att bli söndag i norra Norrbotten.”
Just så.