Aldrig riktigt ensam, aldrig riktigt tillsammans

Att vara alkoholberoende, drogberoende eller tablettmissbrukare, det vet vi helt klart att det inte är bra. Men mobiltelefonmissbruk, hur är det med det?

Sofia Karlsson berättade i sitt sommarprogram om beroendet av mobiltelefonen. Längst ner till högre ett så kallat mobiltelefonhotell som finns i många klassrum idag, för att inte telefonerna ska dra uppmärksamheten från lektionerna. Om det finns mobiltelefonhotell på arbetsplatserna är mer oklart.

Sofia Karlsson berättade i sitt sommarprogram om beroendet av mobiltelefonen. Längst ner till högre ett så kallat mobiltelefonhotell som finns i många klassrum idag, för att inte telefonerna ska dra uppmärksamheten från lektionerna. Om det finns mobiltelefonhotell på arbetsplatserna är mer oklart.

Foto: Ulrika Vallgårda/Christer Andersson/Sven-Olof Ahlgren

Krönika2023-08-04 10:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det har varit mycket Norrbotten i årets Sommar i P1. Den här gången kom det lite oväntat när sångerskan Sofia Karlsson, min idol sedan 20 år, berättade att hennes mormor var bördig från Sävast och "stark som en oxe". Det är i samband med att hon förklarar sin rädsla för spriten som hon nämner mormor. Hur den funnits där i släkten, både spriten och rädslan för den, på hennes mammas sida. Hennes morfar kunde spela dragspel och sjunga Dan Andersson. Han jobbade på en gummifabrik och rökte som en borstbindare. Det rådde en hård dryckeskultur på fabriken som tillsammans med slipdammet gjorde att han dog tidigt av en lungtumör. Sofia Karlsson berättar hur hon som artist lätt hade kunnat fastna i det. Hur frestande det är att dricka, både före konserterna och efter för att våga gå ut och visa sig själv på scen och döva självtvivlet. Men hon avstår.

Det är ett modigt och starkt sommarprogram tycker jag. Men det jag ännu mer fastnade för kom tidigare i programmet när hon berättade om en annan sorts missbruk. Mobiltelefonberoendet. 

Under ett gräl slår hennes man sönder telefonen. En vecka senare tackar hon honom för det. Dessutom skadar hon tummen och kan inte längre scrolla. Hon börjar vittra frihet. Avinstallerar Instagram- och Facebook-apparna och även mejlen ur telefonen för gott. "Tre månader tog det för min högerhand att inte greppa efter telefonen var tionde minut. Fyra månader tog det att sluta värdera vilka stunder i livet som var värda att läggas ut och delas med andra. Efter fem månader började jag känna mitt eget lod igen." 

Hon säger att hennes hjärta inte verkar lämpat för sociala medier. Hon trillar direkt ner i narcissismen, blir självupptagen som en tonåring, sedan ledsen och till slut avundsjuk.

Om jag kan relatera? Ja!

Ända sedan jag var barn har jag älskat att skriva och att fotografera. I mellanstadiet var min lycka total när jag fick min första Instamatic-kamera. Sedan gällde det bara att ha råd att framkalla, köpa film och de där kubformade blixtarna som räckte till fyra knäpp. Man hushållande med filmrullarna, gjorde kanske av med en per år. 

Jag hade 14 (!) brevvänner som jag skaffat genom en annons i Kamratposten. Jag skrev dagbok. Jag hittade på en egen tidning och förmådde mina kusiner att bli reportrar i min lilla redaktion när jag var hos släkten på skolloven. Vi hade inga kopieringsmöjligheter så vi handskrev varje nummer i flera exemplar. Där, vid det repetitiva handskrivandet någonstans, tappade jag kusinernas intresse. Men ändå, till nästa gång lyckades jag entusiasmera dem igen. Tidningen var mycket populär i släkten. Det gav en föraning om mitt framtida yrkesval.

När jag gick med i Facebook för 14 år sedan var det för mig som att öppna en stor chokladkartong som aldrig tog slut. Jag kände direkt att jag var ämnad för det. Jag minns några av mina första dygn i de sociala mediernas rus. Jag gjorde cirka en uppdatering i timmen. Barnen var små, tre av fyra hade haft vattkoppor, och vi skulle flyga till Stockholm och hälsa på svärfar. Frågan var om även yngsta sonen var smittad. Han hade ett par röda märken på ryggen, men det kunde väl ändå inte vara vattkoppor? Vi gick till vårdcentralen och visade dem. Jag gjorde en dramatisk följetong av det på Facebook. En småbarnsmammas vardagliga vedermödor blev plötsligt så mycket mera spännande. Vi flög till Stockholm enligt plan och inte förrän vi kom hem igen insåg jag att det faktiskt var vattkoppssmitta som vi utsatt medresenärerna för. Min syster sa att om jag ska skriva så där många inlägg är det bättre att jag har en blogg. Sagt och gjort, jag började blogga. Också.

Jag förstod tidigt att jag inte skulle kunna hantera en smart telefon och skaffade inte någon förrän tre år efter alla andra. Som journalist var jag till slut tvungen. Jag var redan internetberoende och värre skulle det bli. Alla som uppmuntrat mig till inköpet ångrade sig snart.

Ett helt nytt liv tog vid. Jag älskar min telefon i sitt gula, nötta fodral och mina sociala medier. Aldrig ensam mer. Långa köer på Ica berör mig inte. Långa resor är heller inget problem. Jag lyssnar på ljudböcker och Spotify om de sociala medierna inte räcker till. Jag behöver aldrig vänta på ett svar när jag funderar på något, då googlar jag. Aldrig är jag vilse heller som jag alltid var förr. Tack och lov för kart-appen.

Men så klart finns det baksidor – med telefonen och allt som är knutet till den, sociala medier och Internet överlag. All onödig tid man lägger på sådant som man innerst inne vet att man inte får ut någonting av. Skolelever som inte håller fokus på lektionerna. Bilister som inte håller fokus på trafiken. Föräldrar som inte håller fokus på barnet i barnvagnen. 

Sedan har vi ouppmärksamheten mot familjen och de närmaste. Visst, man är aldrig riktigt ensam med en telefon, men sällan heller riktigt tillsammans. Jag gjorde en snabbkoll runt fikabordet bland de som levde i parrelationer. Hur många tyckte att de ägnade för mycket tid åt telefonerna när de var tillsammans? Samtliga svarade ja. Tror ni att det har spräckt många äktenskap var följdfrågan. Ja, var det omedelbara svaret. En konstruktiv kollega mejlade efteråt ut en länk om ett så kallat "mobilfängelse". Man kunde låsa in sin telefon i ett litet skåp, trycka in en kod och sedan inte få ut den igen förrän ett visst klockslag. Om man till exempel ville få ökad nattro. Själv hade jag aldrig pallat!

Men så är det allting vi måste förhålla oss till. Vad är för privat och vad kan man dela? Hur ska vi göra med bilder på barnen? Ska man outa sina politiska värderingar? Algoritmerna som automatiskt skapar annonser för oss, kusligt tycker vi, men blundar i nästa ögonblick för det. Möjligheten till ständig kontakt och oron för uteblivna svar. Barn som i allt lägre åldrar kräver att få en mobil för att alla andra har det och sedan går de ändå sönder efter tre månader därför att de tappar den i golvet. Och abonnemangen. Det blir orimligt dyrt för föräldrarna. Mobbning och kränkningar som följer med från skolgården hem och ända ner i sängen, i telefonen.

Att sedan som 56-åring sitta trollbunden och kolla om man blir lajkad, med hjärta eller tumme, har det kommit någon ny kommentar, vilka har grattat mig på födelsedagen, har jag fått någon ny vänförfrågan (och kommer den i så fall från ett äkta konto eller ett fejk-konto?). Möjligheten att blicka in i hundratals högst ytliga bekanta människors liv. Kanske känna avundsjuka. En klok kompis sa att det lockar fram sandlådenivån hos oss. 

Och samtidigt som det blir demokratiskt, att alla kan skriva sina åsikter på nätet, florerar trollen och hatet. Det behövs inte mycket för att det ska bli obehagligt – läsaren som genom en kommentar på min förra krönika lät mig veta att han visste var jag bodde.

Jag har säkert glömt tusen aspekter på detta, men för mig personligen har de senaste 14 åren med sociala medier och smart telefon förändrat tillvaron massor, så mycket kan jag konstatera.

Det är som Adam och Eva i paradiset och äpplet de fick. Vi har smakat på kunskapens frukt och kan inte backa tiden. Vi kan begränsa, men aldrig komma undan. Nu måste vi bara lära oss det som alltid har krävts av oss människor i alla tider: Att uppföra oss.