De flesta vill förstås skriva så verklighetstroget som möjligt, och vissa böcker kräver en del efterforskningar och studier. För min pjäs "Den jag vill vara" fick jag närstudera drogmissbruk.
Vid ett tillfälle behövde jag få tag i en person, ”Joel”, som då inte hade vare sig telefon eller fast adress. Men jag visste var han brukade sova på soffan hos en kompis, så jag åkte dit. Tack vare namnskyltarna i trapphuset hittade jag rätt dörr. Ringklockan var ur funktion, så jag fick knacka på.
Det ska erkännas att jag var nervös. Lägenheten var väl vad man brukar kalla en knarkarkvart, och jag visste inte vad jag hade att vänta mig. Var det dåligt omdöme av mig att åka dit ensam? Rentav farligt? Så hörde jag någon innanför dörren. Det dröjde. Kanske kikade de genom titthållet. Låset vreds om. Och den som öppnade var inte Joels kompis utan en annan ung man, med arbetsbyxor och en skruvdragare i handen. Han hade något skyggt i blicken fastän jag på alla sätt ser ofarlig ut. ”Hej, är Joel här?” Det fanns förstås bara ett svar på det. ”Nej.” Han sänkte skruvdragaren. Backade några steg, lämnade dörren halvöppen, osäker på hur kvinnan framför honom skulle hanteras. Jag var lika osäker själv. Hur skulle jag göra nu? Jag kikade in. Där var mycket rörigt. Lukt av cigarettrök. Att inte göra något var en bra lösning. Det räckte att stå där, för han vände sig in mot den dunkla lägenheten och frågade: ”... eller är han här...?”
Lägenhetsinnehavaren dök upp i bakgrunden, iklädd kalsonger. Han måste ha förstått vem jag var. Att jag var den där författaren. För han upplyste mig om att Joel låg på soffan och sov. Sedan försvann han igen och jag hörde hans röst. ”Gå och prata med henne.” Ynglingen i hallen drog sig inåt köket och Joel uppenbarade sig. Han hade sömniga ögon och släpig röst, men log åt att se mig och vi utbytte några ord.
Trots att jag inte fick svar på det jag kommit för att prata om så fick jag något annat. En praktisk lektion om rädsla, och att den inte alltid bor där man tror. Egentligen ville jag bjuda in mig själv på en kopp te. Författare gillar nya erfarenheter och han som nyss haft kalsonger hade fått på sig mjukisbyxor. Men jag kände att det vore ohövligt att tränga mig på och så var det ju det där med omdöme, eller bristande sådant. Själv var jag inte längre skraj, men när jag stod där på tröskeln kom han med arbetsbyxor och verktyg ut i hallen igen för att diskret glida mot ytterdörren med sänkt blick. Och när han passerade mig hasplade han ur sig; ”Jag var bara här med en skruvdragare!”.