En målning av slaget vid Ledsund, Åland 1720. Under en stor militär konflikt med Sverige, det som kallades det stora nordiska kriget. Det ryska imperiet tog platsen från stormakten Sverige som Östersjöns dominant, även om just detta slag faktiskt vanns av Sverige. Nej, bilden är lögn, sjöslag är samma groteska elände som andra militärt slag. Lögn alltså, men kanske inte fullt så abnorm som Putins deliriumtal för sitt krig mot Ukraina.
Det är viss skillnad mellan ett imperium som faller och ett imperium som anfaller. Den pågående ryska aggressionen mot Ukraina visar kanske bägge delarna. Ryssland är åtminstone en stormakt på anfall, men ingen stat har råd att bli imperium med en ekonomi inte större än Spaniens. Det måste anpassa sig. Det lärde sig Sverige 1721, för trehundra år sedan när landet började krympa till mer hanterlig storlek. Kommer Ryssland någonsin att begripa samma sak? Vem behöver egentligen imperier?
Stater kan normalisera sig, 1721 härjades Norrlandskusten av ryska flottstyrkor som brände och stal, ända upp till Piteå. Ryssland kunde lägga upp terror på förhandlingsbordet. Redan 1714 hade flottstyrkor bränd Umeå, året därefter härjades nordligaste Västerbotten, 1717 ödeläggs både Kalix och Torne socken med många dödsoffer. Det fanns en viss rutin av härjningar.
Nå, sedan blev det fred i Nystad och Sverige kunde finna sig en mer rimlig tillvaro som stat. Det kunde Sverige även efter 1809, när Ryssland erövrade den finska halvan av riket. Ryssland vill fortfarande vara en makt på uppgång efter Sovjets sammanbrott, men borde – rent historiskt – enbart vara en större landmassa, en fredlig länk mellan Europa och Asien. Imperium aldrig. Putin sitter ju vid så opassande stora bord på pressbilderna att han alltid verkar liten. Bord anpassade för en kejsare eller tsar men inte till en kleptokrat, en brottsling som blivit president.
Hur barbariet belägrar civilisationen är en fast punkt på dagordningen. När ska Ryssland någonsin lära sig att skriva in alternativet?