Midsommarens störtregn är ett minne blott, men vi är många som såg regnet som en gåva för främst potatisskörden. Och ja, jag tillhör hobbyodlarna som på en ytterst liten jordplätt försöker vara självförsörjande av det gröna under sommarhalvåret. Inte för att det lönar sig i plånboken. Snarare har all jord jag burit hem, liksom alla knölar av ranunkel jag försökt skapa liv i, troligen varit en förlustaffär för privatekonomin. Men det är svårt att komma ifrån att det är något särskilt med hemodlad spenat, sallad, gurka, tomater, paprika, aubergine, kål och örter följt av alla sensommarens rotsaker. Men ärligt, varför värnar jag då mest potatisen i en tid när det internationella köket är mer spännande än en hemodlad potatis? Knölen är dessutom inte särskilt dyr i dagens matkorg och var under min uppväxt en trist basföda till isterband och fläskkorv.
I en debattartikeln av Anita Goldman i Dagens Nyheter under rubriken "Trädgårdsarbete har blivit en motståndshandling" poängteras att år 2007 var ett historiskt år. Då gick antalet människor som lever i städer om antalet människor som lever på landsbygden. Samma år slog FN:s klimatpanel för första gången otvetydigt fast att klimatförändringarna vi iakttar är ett resultat av människans aktiviteter.
Anita Goldman ställer sig sedan frågan om hur en urban befolkning – som aldrig sått en rädisa eller för den skull en potatis – människor som förlorat kunskap och kontakt med jorden ska kunna "rädda" vår planet?
En högst adekvat förundran i en tid när alieneringen slår i taket och konsumtion och lönsamhet till varje pris står högst upp på samtidens dagordning.
Som litteraturvetare vänder jag mig ibland till gamla tänkare, i detta fall Voltaire som i sin klassiska skrift "Candide" vände sig både mot klassamhället och religionens makt över människor. "Att odla sin trädgård" blev en synonym för vetenskapen, dock kritiserad senare i samband med romantikens tidevarv i slutets av 1700-talet där man ansåg att upplysningens beskrivning av verkligheten var för ensidigt mekaniskt och materialistisk. Inte minst (helt rättfärdigt) kritiserade Mary Wollstonecraft upplysningens företrädare för att de mänskliga rättigheterna inte gäller för alla, inte för kvinnorna. Hon är särskilt kritisk mot Rousseau, som hon menar förnekar det kvinnliga förnuftet och att han menar att kunskaper och fakta är ett område för män.
Men vad har denna utläggning för relevans i vår samtid och hur kan Voltaires och Mary Wollstonecrafts åsikter och idéer om mänskliga förutsättningar ha något inflytande på den potatis som växer på vår radhustomt?
Jo, historiskt sådde de ett frö om jämlikhet och jämställdhet – en idé om ett egalitärt samhällsbygge som med tiden gav förutsättningar för alla medborgare i Sverige att med tiden utbilda sig. Att odla potatis låter futtigt i sammanhanget. Men ärligt vi är potatisen skyldig all vördnad. Kunskapen att bevara biologisk mångfald, värna skogsmiljöer, vattendrag och andra livsformer än människan är förvisso en utmaning, men den omsorgen tror jag faktiskt att alla potatisodlare har.
Potatis är trots allt grunden till våra förfäders mättnad. Och glöm knölen du fick i skolbespisningen – mosa potatis med smör, salt och valfri ost. Mycket godare än Lena Anderssons havregrynsgröt.