Världssensationen Pokémon Go trumfade nyligen porren i antal Googlesökningar. Det vill inte säga få.
En massiv moralpanik har givetvis utbrutit efter en så pass förbryllande ny världsordning. Men de flesta som faktiskt testat mobilspelet sjunger dess evangelium: Det sammanför de mest brokiga skaror av människor vid pokéstops, gym och jätteevent på gator och torg. Det får stadsinvånare att upptäcka gömda och glömda landmärken och offentlig konst. Och bäst av allt, enligt predikanterna: Det lockar fram unga, bleknosiga enstöringar från en tidigare stillasittande tillvaro framför datorn. Välkomna till den nästan verkliga världen, nördar!
Jag har egentligen inga invändningar, även om det svider att min egen telefon saknar minnesutrymme för så mycket som en inköpslista i anteckningar. Men allteftersom kulten drar nya anhängare, allteftersom hyllningskören blir större och mer unison växer mitt behov av att sjunga inomhusets lov. Att människor mår bra av att emellanåt glänta på dörren till spelhålan är nämligen inte detsamma som att en ljusskygg tillvaro framför stationära skärmar eller spelbord per automatik är skadlig. STILLASITTANDE GER CANCER! utropar kanske någon. Jo jo. Men det gör solen också.
Min idyllisering av källarrummets säregna samvaro har förstås uppbackning i så väl självbiografi som populärkultur. Senast i den mysrysliga Netflix-serien "Stranger Things" skildras huvudkaraktärernas oupplösliga gemenskap kring rollspelet "Dungeons & Dragons". Liknande scener finns i sista avsnittet av Paul Feigs "Freaks and Geeks" från år 2000. Förra året kom två översiktsverk om rollspelandets historia i Sverige, Orvar Säfströms "Äventyrsspel" och Anna-Karin och Daniel Linder Karuklis "Finna dolda ting". Och jag kan via säkra källor meddela att bordsrollspelande för en fortsatt livskraftig och glädjerik tillvaro på vindar och i källare runt om i landet.
På min hallmatta dimper den utmärkta tidskriften PC Gamer ner en gång i månaden. Själv klickar jag inte runt så mycket som en Betapetbricka sedan ett par år tillbaka, men jag läser varje nummer med antropologisk fascination och förtjusning. För mig är det inte spelen som är den främsta behållningen, utan spelarna. Helst de som får folkhälsomyndigheten att höja ett varningens finger.
Pokémon Go och dess släktingar i app-världen utger sig för att erbjuda en ”förstärkt verklighet”. Som om en viss, avgränsad teknik kunde göra anspråk på en term som i grund och botten summerar hur den mänskliga hjärnan tolkat konstyttringar, drömvärldar och känslotillstånd i alla tider.
Så spela vidare, för all del. Battla. Evolva. Levla upp. Men sluta genast med den förmenta omsorgen om de stillasittande ungarna i källaren. De har det ofta alldeles utmärkt.