Och så läste jag om ”Musikanternas uttåg”. Av denne formidable västerbottning Enquist som nu samlats till fäderna, men kanske mest av allt till mödrarna där borta i evigheten. 

Formidabel alltså, en roman om några människor i sågverksindustrins och frikyrklighetens Västerbotten för hundra år sen.

En folkrörelseberättelse, om hur det egentligen gick till med alltsammans, storstrejken, arbetarrörelsen, de troende. Ingenstans tror jag samvaron mellan tro och politik, mellan arbetarrörelse och frikyrka skildrats mer känsligt och uppriktigt. En komplicerad samvaro, som alltid när människan drömmer mycket allvarligt och därefter tror på sina drömmar.

Scenerna skulle passa som uppspelad dramatik, och den här tiden var Enquist kanske mer känd som dramatiker än berättare, det var 1978. Ofta tänkte jag mig honom som den alltför begåvade bypredikanten, den som kunde göra liknelser som förenade potatislandet med existentialismens grundfrågor utan att det lät ett dugg långsökt. De eviga frågorna kunde ju hemsöka grubblaren var som helst.

Men så hans humor, har han någonsin skrivit roligare än i ”Musikanternas uttåg”? Burebondskan är vigolant i sin samtidigt tillknäppta och exploderande slagfärdighet, dialektälskaren får sannerligen sitt. Man skrattar och minns. Ni har inte hört ordet ’vigolant’? Det hade nog Enquist, folkmålet i Hjoggböle hade väl också sina inlån.

Har han någonsin skrivit kristligare? Så att han såg, och vi också ser bräckligheten hos de proletära hjältarna, den vankelmodige ombudsmannen Elmblad, den övergivne Aron, som blir patrons rapportör under strejken. Vars öde är gammaltestamentligt grymt, men vars person står fram med evangelisk barmhärtighet.

Allt fanns där, allt som vi önskar oss av litteraturen, den som gör oss hinsides hänryckta. 

Det stundliga måste vila ibland så att vi kan återvända till de klassiska. Bland vilkas själar P O Enquist nu vilar.