Under pandemins karantändagar har krönikören haft tid att fördjupa sig i historier om hjältar, som visat mörka sidor. Steven Tyler (på tv-bilden) är en av dem.
Då var det bara dagar kvar av livet som isolerad och vardagen väntar på att attackera utanför dörren. Säg vad ni vill. När ingenting av intresse hänt där ute och Instagram-flödet varit lika spännande som pandemi-januari har i alla fall tiden räckt till.
Helt plötsligt har det varit möjligt att följa Beatles arbete bakom "Let it be" under åtta timmars slow-tv och för undertecknad började resan neråt där. Under sträcktittandet av Peter Jacksons remake, "Get back" på Disney+, visas en ny sida av gruppen upp i musikstudion 1969.
Det är en besvärlig känsla att störa sig på artister som tidigare främst imponerat på dig, men den fängslande dokumentären öppnar ögonen för besserwisser-McCartney och knarktramsande John Lennon. Ändå vill du ha mer och när eftertexterna rullar på tv:n åker plattorna fram ur hyllan och inspiration finns till att ta sig an 700 sidor "One, two, three, four – när Beatles förändrade världen" (Craig Brown).
Hundra sidor in i boken blir den nedåtgående spiralen ett slukhål. I förbifarten konstateras att Paul McCartneys blivande fästmö Jane Asher är 16 år när de träffas och hjärnan påminns om en annan dokumentär som karantänlivet ger möjlighet till att se. I "Look away" (finns på Cmore och TV4 play) berättar Julia Hocomb om hennes upplevelse som 16-åring i mötet med en annan rockstjärna.
Hocomb berättar om hur Aerosmiths sångare Steven Tyler tog med henne på turné dagen efter deras första möte i mitten på 70-talet. Den tio år äldre artisten blev senare förmyndare åt den mindreåriga tjejen, gjorde henne gravid och övergav henne.
När eftertexterna rullar den här gången är suget efter mer inte lika starkt. Alla Aerosmith-plattor stannar i hyllan, bredvid Led Zeppelins verk där gitarristen Jimmy Page briljerar (under samma era som han träffade 14-åriga Lori Maddox).
Smeknamnet "Baby groupies" fastnar i medvetandet och resan vidare i mörkret stannar till vid tidigare nämnda Maddox och hennes partykompis Sabel Hay Shields (Sable Starr). Jag landar i ett youtube-avsnitt om duon, som blev något av kändisar på Sunset strip i Hollywood, flera år innan de kunde kalla sig vuxna. Som 16-åring lämnade Sable Starr LA genom att följa med New York Dolls Johnny Thunders till östkusten, då hade hon redan hängt med kända rockstjärnor i flera år. Ändå har deras historia allt som oftast berättats med ett leende på läpparna och hon kallas "queen of groupies".
Iggy Pop sjunger om Sable Starr i låten "Look away": "Slept with Sable when she was 13 / Her parents were too rich to do anything / She rocked her way around LA / 'Til a New York Doll carried her away".
Vad i helvete!? Plötsligt känns det som att alla hjältar är sviniga snuskgubbar.
Så sent som för ett år sedan övergav en framgångsrik svensk artist karriären efter att ha blivit anklagad för att ha haft en sexuella relation med en 15-åring. Skulle samma moraliska dom fallit för 50 år sedan hade en hel bransch försvunnit och en majoritet av tidernas främsta musikaliska verk hade aldrig skapats. Under lång tid skrevs regler med penis och papper.
Nu närmar sig den här pandemin sitt slut och i jämförelse med övergrepps-epedemin inom musikbranschen gick den över fort.
Det ska bli skönt att sig ur det här karantänmörkret snart. Jag orkar inte med fler smutsiga (före detta) hjältar.