Tidigare under året lyfte media fram en rektor som gjort det till en tradition att bjuda eleverna på hämtpizza som de får äta tills de storknar. Han fick virtuella applåder och någon tyckte han borde få pris. Det är förstås en snäll rektor. Om syftet är att göra eleverna glada för stunden så är pizza helt klart ett vinnande koncept framför inköp av läromedel.
Och häromdagen såg jag några kvinnliga skolelever berätta i teve om fördelarna med gratis mensskydd i skolan, en av höstens trender. Mens är inget kvinnor väljer och bindor och tamponger kostar pengar. För många kommer blödningen oregelbundet, och så sitter man där på toan och har inga skydd med sig. Visst är det då bra med en automat på väggen, istället för att fråga en klasskompis eller personal på skolan.
En ytterligare matfråga är skolfrukosten, en trend som verkar leva vidare och utvecklas. Det är så många barn och unga som inte äter frukost, så det ska skolan också ta ansvar för. Och varför inte? Till en relativt liten summa blir eleverna gladare och kan prestera bättre.
Om rapporterna från skolan annars inte varit så dystra, med brist på bland annat lärare, läromedel, studiero och måluppfyllelse hade det varit lättare att se pizza och tampongautomater som nya trappsteg på välfärdstrappan. Om skolmjölken och skolböckerna fortfarande varit självklarheter kunde frukost och mensskydd också vara det. Varför då dessa prioriteringar när så mycket med skolan inte fungerar? Varför pizza framför läromedel?
Kanske kan sådana här till synes välvilliga satsningar förklaras med hjälp av World Values Survey kulturkarta som jämför världens länder utifrån vissa värden. Sverige ligger ensamt högst upp till höger, vilket innebär att vi har sekulära/rationella värderingar och en hög nivå av självförverkligande. Vi behöver ägna lite engagemang åt överlevnad och vi är individualister. Samhället tar stort ansvar medan vi kan fokusera på oss själva.
Kanske har skolan helt enkelt spelat ut sin roll som utbildare. Värdet ligger inte i att förbereda eleverna för ett yrkesliv, utan i att uppfylla fler av de behov som tidigare var familjens. Det allmänna välbefinnandet. Men var går i så fall gränsen? Hur gör vi med sömnen och motionen som så många unga lider brist på? Kuddrum som i förskolorna? Gymkort och PT? Eller varför inte gå hela varvet runt och inrätta internatskolor där barnen får bo och frodas och så får föräldrarna får låna hem dem för kvalitetstid över lov och högtider.