Någon måste dock ha gjort den bedömningen eftersom både Sveriges Radio och Sveriges Television ägnar dyrbara minuter av sin knappa kulturrapportering åt fenomenet. Man sorterar bort mängder av litteratur, teater och annan konst för att prioritera reklamfinanserad skandal-teve. I mer precisa ordalag så handlar det om Paradis Hotel, ett program som marknadsförs med orden: ”Med skvaller, alkohol, sex och skandaler kan folk inte sluta titta”.
Anledningen till att nämnda dokusåpa bereddes plats i kulturnyheterna är i alla fall att det blivit lite väl mycket av det som utlovas. Någon fick lämna programmet efter anklagelser om sexuella övergrepp och sedan dröjde det inte länge innan hela säsongen ställdes in. Därefter avslöjades fler incidenter under både tidigare säsonger och i andra liknande program. Såpbubblan växer och förefaller på väg att spricka. Gott så.
Den andra frågan som infinner sig när jag nu ändå får ta del av nyheten är var fokus i rapporteringen ska ligga. Att bygga storyn endast på att vi ska förvånas och förfäras räcker inte, helt enkelt därför att få är förvånade. Däremot finns en intressant aspekt som kunnat fånga till och med mitt intresse och fått mig att acceptera ämnet som kulturjournalistik. Och det handlar om skuldfrågan. Kanske en snygg koppling till Sartre och filosofiska resonemang kring varje människas frihet att välja hur man ska handla i prövande situationer. Ja, för vems ansvar är det egentligen att dessa övertramp fått fortgå? Alla röster jag hittills hört ropar på cheferna. Av folk som uttalat sig i både tidningar och teve framgår det att personal i inspelningsteamen inte har vågat berätta om det de sett, att de blivit uppmanade av överordnade att inte föra saker vidare. Alltså, folk har sett och hört om övergrepp men har valt att tiga. Varför? Jo, säger en person med insyn som blir intervjuad i teve, för att det annars blir svårt att få nya uppdrag i branschen.
Låt oss ta några sekunder till reflektion. De visste, men istället för att agera valde de att tänka på sina egna karriärer. De anställda i mediebolagen får förlåta mig, men ansvaret ligger inte alltid hos ”någon annan” högre upp i hierarkin. Förändring, i såväl det lilla som i det stora, kommer inte av att vänta på att de som har den formella makten ska bli kloka och goda och ställa saker till rätta. Att i sådana lägen blunda för att skydda sig själv är rätt och slätt medlöperi.