Lukten av veganska vårrullar hänger som en hinna i luften, någon tar ett dopp nere vid stranden, Emma Isberg håller i det traditionsenliga musikquizet och förväntningarna på kvällens spelning med Hurula är höga. Det är lördag, augusti och Musikens Makt 2019. Lite visste vi då vad som väntade det kommande året.
Ett år senare gör höstmörkret sitt årliga intrång på Norrbottens solkyssta sommarnatthimmel, men i år utan en lysande Gültzauudden. Tänk att en ett tag trodde att det var den enda festivalen som skulle saknas under året.
För att säga det som inte kan poängteras nog: det är klart att ha livet intakt, att folkhälsan mår bra och att vi tar hand om varandra i dessa oroliga tider är det absolut viktigaste, allt annat är sekundärt.
Men det här handlar inte om det. Det handlar om längtan, och kanske framför allt saknaden, efter festival- och konsertlivet. Hur känns det i våra kroppar nu, när snart en hel sommar har passerat utan publikhav, dans och utomhusscener? Vilken plats har egentligen länets musikfestivaler i våra hjärtan? En stor, tror jag.
Nu med lite perspektiv på de gångna månaderna känner jag en sorg, sorg över det som tidigare har tagits för givet. Som det banala i att lyssna igenom helgens artisters alla låtar en vecka i förväg, bara för att kunna sjunga med under konserten. Eller förväntningarna som hänger i luften när en i ljummen sommarkväll, med den avlägsna basen från soundchecket som soundtrack, är på väg till festivalområdet. Eller pirret över att få vara på en stimmig hemvändarförfest i staden en växte upp i, med en utomhuskonsert som slutdestination.
Det är inte längre något banalt över att med armarna i luften och frihet i bröstet dansa i en folkmassa till musikupplevelser under en öppen himmel. Istället för att vara en självklar del av sommaren känns det lika overkligt som långt borta.
Jag har tidigare beklagat mig över pandemins påverkan på årets evenemang, då skrev jag:
“..rapportering som visar hur kreativitet, gemenskap och viljekraft skapar ett nytänkande och levande nöjesklimat i länets alla vrår”.
Om jag ska vara helt ärlig börjar det optimistiska hoppet att sina. Norrbotten, och Sverige i sin helhet, har inte ett levande nöjesklimat just nu. Pandemin tog med sig mer än alla festivaler, den tog även död på dansen, livemusiken och sommarglädjen mer än vad jag var beredd på.