Vad är äkta och vad är falskt? Det är långt ifrån en ny fråga.
Journalistiken har med skiftande resultat hanterat den i modern tid, men genom hela historien har mottagare av all sorts information varit tvungna att själva försöka ta ställning. Propaganda har alltid varit en inbyggd komponent i alla medier: från de första papyrusrullarna till dagens digitala kanaler.
Historiskt sett har det vi kallar sanning ofta byggts av fyra saker: det vi tänker, det vi känner, det vi blir tillsagda eller det vi observerar. Ju fler av dessa kategorier som samverkar, desto bättre är det så klart. Ett problem med dagens kultur är att vi har ett så starkt fokus på det vi känner. Eftersom vi delar information på grundval av våra känslor och eftersom det som många människor delar också blir det som syns – tack vare de sociala mediernas algoritmer – är vi på god väg att skapa en kultur som misstar känslor för sanningar. Och som därmed inte drar en gräns mellan äkta och ”äkta”.
I förra veckan tog skribenten Emanuel Karlsten upp det märkliga i att några av influencern Johanna E Olssons Instagrambilder uppenbart var manipulerade. Fotografierna, som var ett led i kommersiella samarbeten, där Olsson alltså fått betalt för att via Instagram göra reklam för olika varumärken, visade henne tydligt inklippt på platser i bland annat Paris. Och med inklippt menas i det här fallet typen ”människa som svävar mystiskt över marken”. Upprördheten blev stor. Olssons egen förklaring var att hon faktiskt befann sig på de olika platserna – men att vädret var för dåligt för att ta bra bilder. Spelar det här då någon roll?
I en text i Dagens Media svarar Socialindustries vd Emma Blom: Nej. Varför? Jo, för i så fall skulle väldigt mycket annat på Instagram också kunna sägas vara fejk. Instagram bör instället betraktas som ”inspiration”, varpå äkthetskravet självfallet blir mindre. Medan debatten om Olssons bilder rasar, inte minst på Instagram, kommer oundvikligen andra opinionsbildares innehåll att dras in i äkthetsdiskussionen. I Expressen har redan Linda Nordlund förespråkat en avhållsamhet från att lyfta fram sin person i sociala medier på ett poserande vis. Hon skriver: ”Partiledare och ministrar är makthavare. De ska förkroppsliga sina ämbeten, eller det ansvar de säger sig vara redo att axla. Med stor makt över människors liv måste man klara av att hålla distansen. Skilja mellan sak och person – och mellan sig själv och sin titel.”
Men kan vi ha andra krav på våra politiker än oss själva? Är det så att vi verkligen visar upp ”sanning” eller ”äkthet” på våra egna konton? Den stora frågan är nog inte hur äkta influencers och politiker är – utan hur äkta vår kultur i stort är. Kanske borde diskussionen snarare börja där?