Vi ligger i topp i internationella jämförelser gällande tolerans och vidsynthet. Men om vi skulle strunta i de där seriösa frågorna en stund och tänka bortom det som vanligtvis menas med normkritik. För normer är ju i stort sett alla outtalade regler för vad som anses normalt i samhället. Är det i själva verket inte så att vi ändå rör oss i ganska smala fåror? Låt mig med förklara med ett enkelt exempel.
För en tid sedan kom jag körande i min bil och mötte två män. De var medelålders och hade påsar som visade att de varit och handlat kläder. Så långt inget särskilt märkligt. Det som fångade min uppmärksamhet var att de färdades på en cykel. Alltså en enda cykel. En satt på sadeln och den andra på pakethållaren.
Nu kan du väl som tankeexperiment föreställa dig två män i din närhet tillsammans på en cykel, på väg till jobbet eller en shoppingtur. Din make och hans svåger. Du själv och din kollega.
Nej. I Sverige färdas vuxna män inte på det sättet. Inte vuxna kvinnor heller för den delen. Två på en cykel har en åldersgräns. Och inte för att det är olagligt, för det är det att cykla på trottoaren eller sakna lyse också och det gör folk hela tiden.
Det intressanta är att jag först inte reagerade när jag mötte de två cyklande männen. Varför? Därför att normen för afrikanska invandrare är annorlunda än för svenskfödda.
Du kanske inte delar cykel, men du gör säkert något som är normbrytande i det lilla. Själv har jag basket. Egentligen är jag så ointresserad av den sporten att jag var den enda som inte visste att vår nya granne är basketproffs. I ett helt år undrade jag vad han hade för jobb eftersom han verkade ha så udda arbetstider. Tyvärr innebar min nya kunskap ett problem.
Vi har satt upp en basketkorg till dottern vid vår uppfart. De är ganska vanliga i villakvarter, men vad som inte är lika vanligt är en ensam mamma ute vid korgen. Särskilt inte om hon har grått hår och väldigt dålig bollkontroll. Att sitta på en cykel inomhus och svettas är normalt, men inte att spela tjugoett mot sig själv ute på gatan. Jag erkänner att jag skäms lite när jag undrar om grannarna ser mig jaga bollen nerför gatan efter ännu ett missat skott. Och inte blev det lättare med lagkaptenen i huset mitt emot. Lite som om Matti Alkbergs granne läste egenskrivna dikter utanför hans fönster. Men även en minimal revolt mot normer räknas. Så ha det skoj på Island, Adam. Jag håller ställningarna här hemma.