Blommorna vissnar i brandröken och ingenting tycks kunna hejda jordklotets klimatiska självmord.
Ändå ser vi ögontröst på skogsstigen, alldeles intill källan som ibland torkar ut, men fått tak och bänkar av någon anonym entusiast. Ögontröst, Euphrasia stricta, vore den av fullväxt format skulle en räknas till de praktfulla, står sommaren igenom, vill aldrig sluta blomma. Första gången jag såg den var på ödetomten hemmavid, obekymrad om den rivna gårdens död och galenskap växte den intill den halvt rivna logen, på stenbacken, som för att påminna om en alternativ normering. En prydnadsväxt för den som intresserar sig för miniatyrisering. Jag minns insikten och undret; att någonting så praktfullt kunde dra sig undan världen, utsökt färgsatt bland skravel och mossor, vackert bara för den verkligt närsynte.
Idag är stenbacken villatomt och minnets dramatik glömd och gömd, liksom ögontrösten. Idag ser vi den i den skog och längs de stigar som stavas andlighet och sinnesrening. Skogsbad säger japanerna och till och med eventföretagarna har snappat upp ordet. Skogens tempel säger den beläste och fablar om hednisk tro och heliga lundar. Vardagen grå går ut med bärplockaren och gläds åt tyngden i hinken och minns realskoleavgifter och annat som betalades med höstens torgförsäljning. Ifall hen är gammal nog. Kanske tänker de thailändska plockarna någonting liknande.
Någonting blir över, låter Kerstin Ekman trollet Skord säga. I romanen ”Rövarna i Skuleskogen”: ”…när roslingen flätar ett mönster och blommar i mossan och när bäckvattnet glödgas av sol och letar sig fram över en bädd av grus och guld och när bofinkshannen sjunger från sin grantopp starkare än hans hjärta kan slå…”.
Jo, skogen är vårt större jag och stigarna förstår något vi bara anar. Marknaden ser avkastning och låter skogsfastigheternas virkesuttag flasha redan i säljannonserna. Som girighetens ansikte. Och när det härjat färdigt ser skogen ut som Flanderns slagfält.
Skogsbad, tja. Badrummet är stort nog, sjuttio procent av landets yta. Större än den förmodade andligheten, och mer brutal, skogsbrand samsas väl inte med andens rengöring? Men den formulerar åtminstone apokalypsens möjlighet i denna nyandliga biotop. Inte lika uppbygglig, men sann. Och utan annan tröst än Euphrasia stricta. Som bara kräver lite ödmjukhet för att göra sig fullt synlig.