I intervjuarkivet Babels bibliotek på SVT Play kan man höra Tone Schunnesson berätta om upprinnelsen till sin roman Dagarna, dagarna, dagarna. De första tjugo sidorna om influeraren Bibbs, som snabbt måste komma över 100 000 kronor till ett lägenhetskontrakt, skrevs under en vecka när författaren själv var i penningknipa.
”Nu har jag ju en grej och det är att jag kan skriva”, erinrar sig Schunnesson, som skickade romanutkastet till sin förläggare på Norstedts. ”Och han bara: Du har inte bara skrivit ihop det här på en vecka nu för att du behöver pengar?”
Programledaren Jessika Gedin och den andra intervjugästen, Hans Rosenfeldt, skrattar i studion. 2019 drog Hans Rosenfeldt in drygt 20 miljoner kronor på tv-serierna Bron och Marcella, vi behöver inte oroa oss för honom. Men jag tänker på Tone Schunnesson när Strindbergmuseets Facebooksida delar ett utdrag ur ett brev som August Strindberg skrivit till förläggaren Claes Looström den 9 mars 1883:
”Kan du rädda mig i dag med pengar. Hela mitt lif är bara en uppskjuten hängning (…) / Vän Strind."
Det är inte helt ovanligt att Strindbergmuseet delar sådana inlägg, i och med att Strindberg flitigt skrev till folk och bad om slantar. Som här, i ett brev till Karl Otto Bonnier, juli 1888: ”I händelse af diskussion om slutet, är jag villig ändra eller medgifva annat slut i samma stil som berättelsen, men ber ändock få genast en à conto på 500 Kronor.”
Den som fördjupar sig i kulturarbetares villkor och korrespondens genom seklerna kommer överhuvudtaget att finna en hel del kreativa förhandlingar och vädjanden om uppdrag, lån och bidrag. Konstnären Ivan Aguéli (1869-1917) levde i en tärande och närmast kronisk jakt efter ekonomiskt stöd, från sin mamma, sina allt färre vänner och främjare. Aguéli kunde verkligen måla, men i jämförelse med Tone Schunnesson eller August Strindberg var han sämre på att konstruera och fokusera sitt konstnärskap omkring penningnöden.
Förmågan att kanalisera en akut ekonomisk brist till skapande, utan att göra alltför stort avkall på konstnärlig integritet och kvalitet, framstår för mig som en dröm. Särskilt i ljuset av energikrisen, ränteläget och priset på Bregott. I tjugoårsåldern blev jag kontaktad av en verserad äldre herre som snart började skicka hundralappar till mig med posten. Ett understöd till min konstnärliga gärning, kallades det, men kändes snarare som prutandet på en egyptisk bazaar jag besökte 2002. Hur lite man än betalade kunde man vara säker på att varan i själva verket var mindre värd. Jag köpte något meningslöst, en klänning kanske, och avvecklade därefter kontakten med mecenaten. Nu tigger jag inte om pengar mer än någon gång per år, och då helst från Sveriges författarfond som förvaltas av det statliga Kammarkollegiet. När jag hör folk ifrågasätta statsstödd kultur brukar jag fundera en stund på alternativen. Att bli en Schunnesson eller Strindberg? Så gärna! Men hur?