Det var författarens önskan att få resa i Lappland under sin tid som fristadsförfattare i Göteborg. I Adolfström väntade värdparet Karin och Kjell Johansson med tunnbröd med rökt renstek, kaffe och te. På mötet fanns lika många deltagare som invånare i byn. Författarens närvaro väckte intresse och det blev många frågor. Framför allt var det boken ”Bön för Tjernobyl” som man kände till eller hade läst. Effekterna av de radioaktiva partiklarna hade ju även nått norra Sverige där svampar förgiftats och tvingat samebyar till masslakt av ren.
Året var 2007 och författaren Svetlana Aleksijevitj arbetade alltjämt med sina stora dokumentärromaner om sovjetmänniskan. Det skulle dröja ytterligare år innan de publicerades på många språk och presenterades som en historisk krönika över den lilla människans liv och tankar i ett brutalt system, men också om ett heroiskt folk som stod emot Hitlers styrkor. Det här var tolv år innan hon tilldelades Nobelpriset i litteratur där motiveringen löd: ”För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Samtidigt arbetade hon med en bok om kärlek och det arbetet pågår fortfarande.
Idag, när folket i Belarus reser sig mot diktaturen i massdemonstrationer, visar Svetlana Aleksijevitj sin kärlek. I ett kort text som hon publicerade igår (10/9-20) skriver hon om hur svartklädda, maskerade män står utanför hennes dörr. Hon är den sista att fängsla eller deportera i det oppositionsråd som bildades efter det så kallade valet den 9 augusti 2020. Rådets idé var att starta förhandlingar och få till en fredlig lösning på maktfrågan. Det var osjälviskt av Svetlana Aleksijevitj att delta, i full förvissning att hon kunde ha en roll att spela. De här tre meningarna kunde ha varit de sista vi fått från hennes egen penna på länge: ”Och till mitt eget folk vill jag säga att jag älskar det. Jag är stolt över det. Och nu ringer de okända människorna på dörren igen…”
Hon greps inte igår, men faran är långt över. En av vår samtids stora levnadstecknare riskerar sin hälsa, sin hemvist och – fängelse. Det som visar sig under protesterna i Belarus är en fredlig revolution där kultur i alla former är själva navet. Ett folks självkänsla och identitet väcks med sång, teater, konst. Författarna bidrar varje dag med nya texter. Kvinnornas roll är överväldigande. Motvilligt var det också tre kvinnor som intog ledarskapet för oppositionen och de har omfamnats av folket. Symbolerna är mer av hjärtan än knutna nävar.
Men hur ska det gå? Svetlana Aleksijevitj frågade sina ryska författarkollegor med en undran var deras röster och protester fanns. Jag får även frågor efter alla resor till Belarus och aktiviteter i Sverige. Läser nu några av dessa brev i översättning av Mikael Nydahl. Poeten och filologen Olga Sedakova, Solzjenitsynpristagare, fångar den förtvivlan jag känner.
Hon skriver om vämjelsen över vad en våldsapparat kan göra mot sitt eget folk.
”Det som nu diskuteras är bara formerna för hur detta stöd ska se ut: ska det vara en öppet militär insats eller ännu en i raden av hybridinsatser, [utförd av soldater] utan igenkänningstecken? Dessa beslut fattas i hemlighet för oss. Vår mening om saken är det ingen som tänker lyssna på. Detta kan driva en till förtvivlan. För mot ett sådant stöd är jag rädd att ni inte har en chans.
Jag tror det är allt jag kan svara er.
Av hela min själ önskar jag er säkerhet och hälsa! Liksom era vapenbröder, och alla fantastiska människor i Belarus”.
Måtte det inte bli så här sorgligt. Jag blundar och ser höstfärgerna över fjällsidorna. Framtiden tillhör Svetlana Aleksijevitj och hennes berättelser. Orden ”…nu ringer de okända människorna på dörren igen” har redan etsat sig fast som en titel på en kommande bok.