Man ser frågetecknen framför sig när man blundar. Hemma i sofforna, på redaktionerna. ”Vem, sa han?” Redaktörer som febrilt ringer runt och försöker hitta någon som faktiskt läst den där pristagaren, den där visionära savanten som nu upphöjts till en litteraturens titan, och som sedan kan skriva en krönika om varför pristagaren är värdig denna upphöjelse. Jag skummar i min Facebook-feed bland så kallat vanligt folk och finner de vanliga harangerna, i den mån folk ens reagerat. ”Som vanligt ges priset till någon som ingen vet vem det är, guuuuuud så tråkigt.” Som att Nobelpriset skulle vara ett pris för de populära.
Många är av uppfattningen att prestigefulla priser ska spegla en persons popularitet i bredare befolkningslager. Skärskådar man spelbolagens listor över potentiella pristagare saknas inte sådana författare, Haruki Murakami varandes det oftast omnämnda namnet i sammanhanget. Det enda man kan vara fullständigt säker på när det gäller Nobelpriset är däremot att inga sådana namn kommer att tilldelas priset. Och det är bra. Så ska det vara. Det är faktiskt det enda som gör Nobelpriset relevant.
Vi lever i en värld av topplistor. Tvärtemot vad många tror så är elitismen sedan länge utdöd. Kulturen domineras i dag helt och hållet av det som är populärt. Kvantitet över kvalitet härskar oinskränkt och den digitala revolutionen har gjort det ännu värre. Försäljningssiffror mäts sedan länge i detalj och med den digitala tekniken tillkommer ännu fler mätvärden. Antalet följare på Instagram och Twitter får allt större betydelse för kulturpersonligheters profilering. De tränger sig på genom tv, tidningar och sociala medier och i bokhandlarnas marginalhets tränger de undan allt motstånd på hyllorna. De populära kan utan ansträngning kräva vår ständiga underkastelse, helt enkelt därför att de är svåra att undvika. De populära existerar för att osynliggöra alla andra.
I en värld där popularitet är alla mätvärdens önskvärda konsekvens fyller Nobelpriset fortfarande en funktion. Jag tycker det är fräscht att ett av världens mest omhuldade priser fortfarande kan tilldelas någon som ingen känner till. Modiano vem? Mo Yan vem? Abdulrazak Gurnah vem? Genom att inte falla för popularitetens förtryck öppnar Svenska Akademien en liten nisch där litteratur kan bedömas utanför den strömlinjeformade kulturens reduktionism. Det är viktigt. Det är det enda vi har kvar.