I somras fyllde Suzanne Osten 80 år. Hon var fullt aktiv i sin gärning för att erbjuda högkvalitativ teater för barn och ungdomar. Utan hennes engagemang skulle troligen teaterscenen för barn varit mycket torftigare.
Hon startade Unga Klara på Stockholms stadsteater, slogs med näbbar och klor för denna scens överlevnad och var en förkämpe för barn och ungas rätt till scenkonst, liknande den vuxna publiken möter på Dramaten.
"För varför ska inte barn få en teaterupplevelse med en stor ensemble", sa hon vid ett seminarium under en barnteaterfestival som Norrbottensteaterns dåvarande chef Karin Enberg stod värd för. Och så pruttade Suzanne Osten högt och ljudligt.
Och medan vi samlade i den informella ringen på en scen började snegla lite på varandra och dra på smilbanden, var Suzanne Ostens kommentar; "Oj". Punkt. Och så fortsatte hon att tala om viktiga saker, där en prutt inför en åhörarskara liksom bara var en högst ordinär händelse. (Det händer alla). Det är en bild av hennes mod som regissör och filmmakare.
Hängde under mina ungdomsår i Stockholm i kretsen av några unga män med rötter i borna kulturfamiljer. De hade flyttat från hästgårdar på Lidingö och enorma hus i Nacka till Södermalm. Kort sagt privilegierade, där konst, film och de rätta kontakterna fanns. Jag var djupt hänförd inför en värld så långt från min uppväxt, där arbete och folkbildning var gott nog.
Men när de sänkte Suzanne Ostens film "Bröderna Mozart" höjde jag rösten till försvar för denna underbara film. Dessa människor försvann i mitt liv. Kvar blev vördnaden för Suzanne Ostens gärning. Och den prutten, den glömmer jag aldrig.