Eftersom klädindustrin står för en ansenlig del av alla farliga utsläpp kan jag stå rakryggad när jag fyller min garderob med sådant som andra ratat. Och du må tro att min garderob aldrig har varit så välfylld. Det är roligt att för en billig peng kunna gå från vardaglig minimalism till större valfrihet och kreativitet. En vinröd jacka i fuskpäls? Varför inte. En fullkomligt opraktisk men vacker vit sidenkjol? Självklart. För att det gör mig glad. Och så är det en ömsevinst för mig själv och för moder jord.
Nja ..., kanske du tänker nu. Det brukar vara något lurt när folk klappar sig själva på axeln i självgod anda. Ja, förstås. Man skulle kunna säga att det jag ägnar mig åt är en form av grönmålning. Greenwashing – som den engelska termen lyder – kopplar vi annars mest ihop med företag som vill framstå som mer miljövänliga än vad de är. Vilseledande marknadsföring eller små åtgärder i verksamheten som inte gör någon större skillnad. Men handen på hjärtat, hur ser det ut med vår egna privata grönmålning?
Vad som verkligen är avgörande för vårt klimatavtryck är väl i slutänden om vi är en del av de rådande systemen eller inte. Att jag har mycket mer kläder än jag i själva verket behöver hänger ihop med att andra köper mer än de behöver. Precis som den som kör elbil inte är någon större hjälte än den som puttrar runt med sin dieseldrivna motor. All utveckling sker förstås successivt och några går före, men alla har olika förutsättningar till insatser på individnivå. Och det går inte att bortse från att elbilar är en del av det bilburna systemet. Vad skulle elbilsägaren vara om alla andra fem miljoner bilar i Sverige stannade? Vilken nytta skulle hon ha av att kunna åka vart hon ville när resten av samhället stod stilla?
Själv kan jag också grönmåla mina koldioxidutsläpp eftersom jag är skogsägare. En välskött skog kan tillåta mig ganska många flygresor och annan konsumtion om jag har lust. Men individuella lösningar på kollektiva problem är inte långsiktigt hållbart. Innerst inne vet vi nog alla vad det är som räknas i slutänden. Det ultimat tråkiga ordet avstå. Och även om mina mikrohandlingar förhoppningsvis kan vara en del av den långsiktiga omställningen så ska jag nog inte ha alltför bråttom med att ställa mig på prispallen.