Klas Östergren sög en stund på svaret innan han sa: ”När jag debuterade som författare på 70-talet tjänade en VD på ett börsnoterat bolag i snitt motsvarande sju arbetarlöner. Idag motsvaras en VD:s lön av 57 svenska arbetares löner. Det är en ny tid och det är väl inte omöjligt att det slår igenom i mitt skrivande”. En märklig stämning av förlägenhet kunde skönjas i stolsraderna på Ebeneser i Luleå denna hukande kalla vinterkväll. Några skruvade på sig lite generade. Kanske knöt någon näven i fickan.
En alternativ reaktion skulle naturligtvis kunna vara att ett högljutt skri av vrede inför ett alltmer fördjupat klassamhälle, skulle eka i salongen. Men icke. Psykologin bakom varför vi tycks acceptera detta upprörande förhållande som något naturligt i tillvaron är och förblir en gåta. I 46 år har vi varje jul kunnat lyssna till hur Tycho Jonsson med vredgad blick basunerar ut sitt ”Jag har närt en kommunist vid min barm” när hans Robin Hood-anstrukne son söker förklara att det finns fattiga och att alla i samhället inte äger något varuhus.
Och nu inför julen med dess budskap om fred på jorden och åt alla en rättvis tillvaro – ja då röstfiskar flertalet partier om ett Sverige nära stupet. Men det handlar alls inte om ökade klassklyftor och en galopperande ekonomisk ojämlikhet, nejdå, det är invandring och gängskjutningar för hela slanten. Jag drar mig till minnes en artikel av fd Riksbankschefen Thomas Franzén i Dagens Arbete (juni 2019) där han skriver apropå att Sverige för tjugo år sedan var det jämlikaste landet i Europa enligt OECD: ”Det märkliga är att utvecklingen är resultatet av medvetna politiska beslut. Urholkningen av trygghetssystemen, skatterabatterna till de rikaste och privatiseringen av stora delar av vår gemensamma sektor ökar klyftorna” … klyftor som ”förstör samhället. Det är dags att den insikten får politiska konsekvenser.” Rejält brukbara ord i en tid av allmän politisk likgiltighet.
Hur var det Hoola Bandoola sjöng i låten ”Keops pyramid”? ”Och till sist blev tornet så högt / att dom där uppe och nere / inte längre förstod varandra / Och då rasade tornet samman”.
57 arbetarlöner för en hög VD. Har de (eller de lönesättande styrelserna) – vi? – ingen skam i kroppen?