Krönika
Känns det i så fall som en varm omfamning, en rävsax eller kanske mer som en nötknäckare som sakta krossar skal och fasader men lämnar kärnan intakt?
Man kan livligt föreställa sig hur världens gator, efter eller mellan virusvågorna, kommer att fyllas av människor på olika vis märkta av tiden i frivillig eller påtvingad karantän. Somliga stärkta, somliga sargade, de flesta åtminstone tillfälligt förändrade.
En smärtsam, men i grunden värdefull konsekvens av den föreskrivna isoleringen, är påminnelsen om att långt ifrån alla hem skänker trygghet till sina inneboende. Allmänheten uppmanas av polisen att vara extra uppmärksam på tecken på våld i nära relationer, BRIS telefontider har utökats med tre timmar varje vardag och samtalen blir allt fler.
Det är nu inte meningen att lägga sten på börda, men faktum är att hemmet – också frånsett det akuta hot som en förälder eller partner kan utgöra – genom historien har varit en allt annat än säker plats.
I BBC-serien ”Hidden Killers” (tillgänglig på Youtube) utforskar programledaren Suzannah Lipscomb de gömda och inte sällan glömda farorna i historiska engelska hem, från Tudortiden via den viktorianska respektive edvardianska eran, till 1950-talet. Med en utpräglat brittisk mix av trivsel och förfäran avhandlas arseniktvålar, radiumtandkräm, livsfarliga hushållsapparater och tjänstefolkets vådligt branta baktrappor.
Fortfarande visar statistiken att många olyckor sker i hemmet, men under det senaste decenniet har kanske det mest högljudda larmet utlösts av plaster och kemikalier vars långsiktiga skadeverkningar ännu är, till stor del, ovissa.
I ljuset av Coronakrisen finns nog många som kommit att betrakta badankor och plastskedar som ett mindre överväldigande hot än tidigare. Att tvingas inventera och rangordna sina rädslor kan rent av upplevas som en befrielse likaväl som en mardröm. Författaren Eva Adolfsson skrev i En liten historia 2009, året före sin död:
”Måttet på en människas frihet är det lyckosprång hon kan göra med sin börda.”
Efter covid-19 och de förödelser som kan följa i dess kölvatten, vad ska vi då frukta? Ska vi finna våra bördor och lättnader i ensamhet eller gemenskap, inom eller utanför hemmets väggar? I historiens mörkare kapitel kan man, märkvärdigt nog, finna en sällsam tröst. Katastrofen är egentligen aldrig, vare sig i tid eller rum, särskilt långt borta. Men lika nära finns uthärdandet och till och med övervinnandet, med sitt glimrande ögonblick av lärdomar att raskt förtränga.