När så många, även under de stora helgernas överblick, inte längre tillåts. När vi alla skolats om till att ställa frågorna om mål och mening förutom att hålla det där avståndet inne på butiken. Var finns livslusten så här ett tuppfjät innan ett nyår som för jämförelsens skull riktar blickarna mot gamla tiders ofärd, nödår och de riktigt stora prövningarna?
Det mesta i historia och liv är avsett för stoiker, för dem som uthärdar i det långsamma med acceptans utan likgiltighet. Kanske finns de häftiga surfvågorna på riktigt i Kalifornien, verklighetens svall har inte samma bärkraft, bara undantagsvis lyfter det upp mot insikt och sällhet. Vi må ha femprocentig tillväxt, men procentsatser är för kamrerssjälar. Och många, även vi som vuxit upp i en kramfattig kultur, märker nu att det enkelt mänskliga (och förvägrade) ofta ligger i en vanlig omfamning.
Nå, ändå infinner sig dessa morgnar, då man ibland hör en ton som kräver efterföljande tanke. En svängning ner mot de djupa registren, som när man vaggas av en extragravitation, en långsamhetens rytm genom tillvaron. Jag kan förstås ha förväxlat känslan med belåtenhet och vanlig dästhet efter frukosten. Enzymerna ska ju ha sitt. Men jag föredrar den lite vackrare tanken, att det bakom bruset vore möjligt att höra den där sakteligt sugande rytmen, som när Sibelius låter symfonierna plana ut i storslagna andetag. Dem han så ofta lägger i stråkmassorna.
Som i det ögonblicket ingenting annat säger än att livet är förhanden, och att världen är allt som är fallet. Den sista bisatsen är lånad, av en man som bland annat kunde vissla och som också gjorde många förklaringar onödiga. Kanske också den enskilda existensen.
Jag kan ha fel, men bestämt ser jag, rakt genom decemberljusets obetydlighet, hur Wittgenstein krokar arm med Sibelius och ber oss betrakta dessa svängningar över stora plan. Rakt över summan. Som hör oss, särskilt när vi för ett ögonblick lägger undan orden.