Liksom det mesta som pågår på internet var det roligt i 20 minuter, nu längtar jag efter att algoritmen ska begripa att jag i huvudsak brinner för storbandsjazz och djur som klappar andra djur.
Ordet ”tidlös” har en bättre klang än ”historielös” men när jag ser och hör AI-genererade alster flyter begreppen ihop. Allt är ett ögonblicks verk, vilket ögonblick som helst. Man kan se det som att konsten aldrig har flödat så rikligt och fritt som nu, när den enkelt kan splittras i enskildheter som uppenbarar sig, stänkvis, i ständigt nya mönster och sammanhang. Men man kan också sakna någon sorts variation och bördighet när varje klar källa utan omsvep mynnar ut i ett och samma hav.
Utöver a capella-sång får jag på internet ta del av mycket innehåll som riktar sig till nostalgiska 80-talister. Minns jag Polly Pocket, blandband och Nokia 3310? Jovisst. Men jag kan bli lika nostalgisk över saker jag inte har upplevt själv, det räcker långt att föreställa sig någon annans fornstora dagar. Jag tycker mig till exempel veta precis hur det kändes att vara 23-åriga Lisa Ekdahl i Stockholm 1994, när hennes självbetitlade debutalbum kom ut. I skivkonvolutet fanns en serie svartvita bilder med kort skärpedjup: Lisa med flätor, Lisa på cykel, Lisa med tekopp. Fotona i kombination med låtarna övertygade mig snabbt om att Lisa Ekdahls liv var avsevärt viktigare och riktigare än mitt eget. ”Aha”, tänkte jag i mitt norrbottniska flickrum. ”Det är SÅ det ska kännas.”
En oroande utveckling för oss nostalgiker är idén om att allt som kan restaureras bör restaureras. I Blu-ray-versionen av Disneys Askungen gick originalets linjer, älvstoft och färgtoner om intet i strävan efter att skapa knivskarpa konturer. Konceptet Blu-ray börjar i och för sig ha ett antikvärde i sig självt, men ändå. Jag lyssnar på Beatles Now and Then igen, koncentrerar mig på John Lennons kristallklara röst. Han är där och inte där. Jag har svårt att leva mig in.
1994, samma år som Lisa Ekdahl, skivdebuterade det engelska bandet Portishead med albumet Dummy. Jag var tyvärr inte tillräckligt cool för att lyssna på trip-hop när jag var åtta men några år senare skulle jag gråta för allt och ingenting särskilt, med hörlurar pressade mot öronen och Glory Box på vådligt hög volym. Man kan älska Portisheads Glory Box av alla möjliga anledningar, men en viktig aspekt är det pålagda vinylknastret som sprakar i bakgrunden under hela låten.
I min växande cd-samling vid slutet av 90-, början av 00-talet dök det pålagda knastret upp med jämna mellanrum: i Everything Is Everything på The Miseducation of Lauryn Hill, i Green Eyes på Mama’s Gun av Erykah Badu. Det påminde mig om någonting. Inte precis om hur det var att vara Lisa Ekdahl 1994, men något liknande. Att finna ett hem på en plats där man aldrig varit.
I min personliga musiklyssningshistoria spelar det analoga och handgripliga i själva verket en försvinnande liten roll. Jag är inte uppvuxen med äkta vinylknaster. Ändå kan jag precis föreställa mig känslan av att vara en människa, med mänskliga minnen och sinnen, på exempelvis 70-talet. AI har svårt att urskilja det.