Vad hände egentligen när det blev det så illa att militär och polis, i vissa fall militär med automatgevär, vaktar gränsen mot Sverige. Vi grannländer som levt i fred många år och med liknande levnadsbetingelser. Hur kunde ett virus, bland många som passerat historiskt, skapa dessa djupa avgrunder mellan människor som levt i samförstånd i generationer?
Min svenska väninna, som över 20 år bott, arbetat och bidragit med sin svenska utbildning till den norska nationen, är frank när vi talas vid via telefon.
"Sverige och svenskar är paria i Norge."
Hon och hennes man räknar kallt med två veckors karantän efter semestern eftersom de planerar att besöka Sverige i sommar. Här finns nämligen både syskon, föräldrar, barn och barnbarn. Bara en av många berättelser över hur väven tätnar i en mänsklig kontext vars trådar sträcker sig längre än landsgränser.
Söndag den 28 juni publicerar Dagens Nyheter en stor intervju med statsepidemiolog Anders Tegnell (som efter 115 dagar i hetluften berättar, inte sin historia, utan Folkhälsoinstitutets bevekelsegrunder för Sveriges åtgärder för att stävja coronaviruset).
Och det är svårt att inte förföras över strategier som sträcker sig längre i ett folkhälsoperspektiv än det akuta. Exempelvis att hålla förskolor och skolor öppna för att förhindra ensamhet, risken för misshandel i hem och i den mån det går ge unga chansen att slutföra sin grundutbildning och därmed på sikt skapa hälsa och välmående i ett framtida liv.
Det är poetisk. Inte minst för att vi talar om vår framtid. De som ska förvalta vår skog, luft, vår himmel och vår överlevnad. Men också omhändertagandet av mänskliga relationer, smutsen och faktiskt förhindrande av gränskonflikter, stora som små.
Begrunda de inneboende fördomar, kanske djuplodad avund, historiska tillkortakommande och krafter som kommer upp till ytan i Kristofer Ahlströms reportage "Gutar vs. 08:or", med rubriken "Ny hetta i infekterad turistinvasion"(DN 2020-06-28). En, förvisso raljant, men stundom ärlig beskrivning över en gränskonflikt. Inte i Norden denna gång, utan högst påtaglig i det vi kallar Sverige. Boende i Stockholm har blivit svenskarnas egen paria, om man tolkar samtidsdebatten.
Är du med oss eller emot oss? Svart och vitt. I så fall, låt ingen djävul passera en gränskontroll mot sin avskilda stuga i Värmland. Punkt. Men också dumt. För precis som vår utrikesminister Ann Linde är bekymrad över hur relationerna mellan Nordens länder kommer att påverkas på lång sikt av det höga tonläget i debatten är det ett samtalsämne som återkommer i bekantskapskretsen. Inte minst Norges statsminister Erna Solbergs höga svansföring mot Sverige, och nu talar vi inte bara om ländernas olika coronastrategier, utan att hon även skyller ökad radikalisering och högerextremism på sitt grannland i öster.
Ärligt, då känns det inte så lockande att resa över gränsen mot väster när pandemin är avblåst. Eller för den skull riskera att bli rapporterad av våra finländska bröder och systrar för att man kör en svenskregistrerad bil. Önskan hade varit att istället möta sympati för att viruset hann ta sig in på vissa av de svenska äldreboendena.
Istället för split – en bön om förtröstan och värnandet om livet– oberoende nationalitet. Ja, det hade varit önskvärt.