Vid första anblicken tycks filmen handla om en ung kvinna (Jessie Buckley) som funderar på att göra slut med sin pojkvän Jake (Jesse Plemons). Genom ett stegrande snöoväder är de på väg till hans föräldrahem, en ensligt belägen bondgård.
Väl framme skruvas berättandet och logiken både ett och tolv varv runt sin egen axel, och just som en skruv tränger sig filmen i och med detta allt djupare in mot något slags kärna. Karaktärer byter namn, utseende, personlighet och ålder. Yrande snö och mörker begränsar sikten. Hundratals kryptiska ledtrådar passeras utan anmärkning och leder till en ännu större förvirring.
Kaufmans komplexa och på många vis introverta tolkning av Iain Reids debutroman från 2016, är knappast en upplyftande eller konventionell historia. Detta bör dock inte komma som någon större skräll från skaparen bakom filmer som "I huvudet på John Malkovich", "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" och "Synecdoche, New York".
När Charlie Kaufman tog sig an uppdraget att göra en filmadaption av Susan Orleans reportageroman "Orkidétjuven" från 1998, blev resultatet en högst originell metaberättelse som betitlades, just, "Adaptation". Den handlar om Charlie Kaufmans skrivkramp under manusarbetet, som utförs i tätt samarbete med Kaufmans påhittade tvillingbror Donald. De båda spelas av Nicholas Cage, medan Meryl Streep stöper om Susan Orlean till en entusiastisk medlöpare i en sammansvärjning som innefattar våld, sex och droger.
När den verkliga Orlean, mångårig skribent för The New Yorker, fick läsa filmmanuset för att ge produktionen sitt godkännande så var hennes första reaktion:
”Absolut inte! Nej! Skojar ni? Det här kommer att förstöra min karriär!”
Även Charlie Kaufman själv var övertygad om att inlämningen av "Adaptation" skulle beteckna slutet för hans yrkesbana: ”Jag visste att idén aldrig skulle godkännas om jag pitchade den. Så jag bara skrev och berättade ingenting för människorna som beställt manuset.”
För "Adaptation" blev Charlie (och Donald!) Kaufman nominerade till en Oscar för Bästa manus efter förlaga. Susan Orlean kom så småningom att älska filmen, som enligt henne är mycket trogen Orkidétjuvens grundtankar om liv och besatthet, längtan och besvikelse.
Ibland är det först när den dokumentära verkligheten lyfts ur ett verk, som vi kan se och känna den riktigt tydligt.