Själva allvarsfrågan, finns det någon mening med allt detta? Om man bortser från de stora kretsloppen, den dagliga toleransen och de övriga bedyrande utfästelserna om vilken god människa man vill vara?
Jag menar bortom detta, något vi kunde kalla hinsides tro, detta gammeldags sirliga ord. I den avkristnade kontexten svarar ateisten Hägglund ”sekulär tro” och talar mångordigt om en ganska självklar existentialism; att med fromhet och allvar göra rätt för sig i livet och göra det på rätt sätt. Att besinna sitt utrymme i tiden och sin plats i sammanhangen och bete sig. Anständigt som minst, men gärna också något mer sublimt.
Hur långt sträcker sig etikens formuleringar, de kategoriska imperativens tvingande tankereda? Universum utvidgas med hejdlös otålighet mot sin oundvikliga och väldigt kalla död. Och jag förstår inte detta, fast jag försöker, och det gör nog inte många andra heller. Så stor apparat, detta universum, och så liten produkt som försöker förstå det. Den egna döden är blygsammare, men kanske lika obegriplig.
Ändå kvarstår denna plikt från en väldigt gammal filosofi att stå för någonting. Som om det verkligen funnes etiska konstanter. Och att vi hade en uppgift utom oss själva? Den nyligen avslutade Trump visar förstås, genom sin motsats, att det nog är bäst att ta på sig vissa etiska och moraliska uppdrag. I vilket ingår försvaret för vetenskapen och förnuftet. Om en sekulär andlighet ska ha sitt berättigande får den vara så god att inkludera upplysningens förhoppningar. Och inte på nytt omyndigförklara oss.
Hägglund, som kommer ut som hegelian och nymarxist, skriver ingenting om nåden, detta lutherska kardinalbegrepp. Kunde inte nåden också räknas in? Den som de fromma i bönhusen så lätt kunde formulera. Nåden och den storögda förvåningen över att alls finnas till som människa.
Vilket faktum ofta erfars just som en uppenbarelse. Varför känner man – exempelvis - så stor lättnad, som en förlösning när man får lämna någonting verkligt unket, exempelvis meningslösa arbetsplatsmöten? Eller dialogträffar med kulturchefer? Man lämnar salen, det är vinter och kylan är alldeles perfekt och sinnet bärs av en kropp som inte längre tynger. Lätt och utan bekymmer, liksom anden. Man är då hinsides, om nu det ordet vill göra tjänst. I den sekulära andlighetens sällhet. Visserligen inramad av skröpligheten, men egendomligt fri och näst intill redo att förklara sig fullständig som människa.