En majkväll, under kulturskolans vårkonsert, lyssnar jag på väldigt många tvärflöjtister i åldrarna 7-15 år. Det är svårt att spela tvärflöjt, det hörs, och dessutom understryks detta faktum av tvärflöjtläraren:
”Det försvinner så mycket luft, att barnen kan känna sig svimfärdiga i början”, så säger hon inför uppspelet av ett stycke som heter Halvnoterna. ”De behöver mycket stöd hemifrån.”
Jag tackar min lyckliga stjärna för att min åttaåring har valt körsång, för om det är en sak min åttaåring har svårt att tåla, är det stöd hemifrån.
I publiken på kulturskolans vårkonsert finns helt säkert en och annan förälder med grämelse i sitt hjärta. Många vuxna människor bär på en övertygelse om att livet kunde ha varit, skulle ha varit så mycket bättre, om de bara hade sporrats vidare efter låg- och mellanstadiets pekfingervals och G – D – E-moll på gitarren. Om de bara hade passat på att lära sig fler språk och planterat fler goda vanor, om de bara hade smitt spjutspetsar medan järnet var formbart och varmt. Som om barndomens veckor innehöll oräkneliga dagar, och som om inte varje timme redan var vikt åt en heltidstjänst som bestod i att klara sista bossen i Sonic. Hur och när ska vi uppnå vår fulla potential? Inom vilket område? Och för vems skull?
Psykologisk forskning visar att barns självbild och inlärning gynnas av att man berömmer processen, snarare än personen eller resultatet. Det tycks dock finnas en skärningspunkt där barnet inte längre känner sig stärkt av frasen ”jag ser att du har jobbat hårt!” vid förevisningen av, exempelvis, en ganska medioker hundteckning. Kanske har barnet inte ansträngt sig överhuvudtaget, kanske var hunden bara ett stickprov för att se om en mammas utlåtande har någon som helst bäring. Mina barn fnyser, men jag står fast vid att deras hafsverk är häpnadsväckande. Det beror på att jag minns barnen som ultraljudsbilder och tremånadersbebisar. Från att nätt och jämnt kunna lyfta sitt eget huvud, till att med minimal ansträngning rita en alldeles halvdan hund … Är inte det en utvecklingskurva som saknar motstycke i modern tid?
Nackdelen med att mäta precis allting med spädbarnstillvarons måttstock, är att det kan ge upphov till visst filifjonkeri. Allt verkar plötsligt så farligt, den syreslukande tvärflöjten lurar som Barad-Dûr, Saurons mörka torn i fjärran.
Under kulturskolans vårkonsert sitter jag på bakersta bänkraden, med stränga förhållningsorder om att inte vara pinsam. Ändå sjunger jag med högt och klart och gråter lite under den avslutande, gemensamma "Den blomstertid nu kommer".
Ridning, balett, spanska och slalom slutade jag med, någonstans mellan 7 och 15. Men musiken gav jag av någon anledning aldrig upp. Jag kan bekräfta att det fyller livet med en alldeles särskild mening, att förstå sig på harmonilära. Att sjunga i kör.