I fredags utsattes författaren Salman Rushdie för ett mordförsök när han skulle tala på en scen i New York. Efter att ha knivhuggits tiotals gånger kunde publiken se hur han segnade ner i en pöl av blod. Författaren vårdas sedan dess för allvarliga skador.
Som litteraturintresserad är det som att se historien passera revy, där tidens trådar knyts ihop och leder fram till detta ögonblick. Salman Rushdie har kanske mer än någon annan levande författare personifierat den ”farliga” konsten, den konst som skapar historia. Hans mest kända verk ”Satansverserna” ansågs hädiskt mot islam och när boken publicerades i slutet på 80-talet utfärdade Irans andlige ledare en fatwa, ett religiös och statligt sanktionerat beställningsmord på författaren. Rushdie tvingades gå under jorden och har sedan dess levt under ett konstant dödshot, ett liv som präglats av livvakter, ständiga flyttar, hemliga adresser och säkerhetsvakter.
Många jämför nu Salman Rushdie med konstnären Lars Vilks. Trots att jämförelsen på många sätt är relevant är de två konstnärerna också väsensskilda vad gäller motiv. Där Lars Vilks teckningar av profeten Mohammed agerat exempel för samtidsdiskussionen om etnicitet och rasism var motivet för Salman Rushdies bok snarare en uppgörelse mellan sekularism och religiös intolerans. Lars Vilks var en vit svensk, Rushdie är en indisk-brittisk författare uppväxt i en muslimsk familj i Bombay. Skillnaderna aktualiserar diskussionen om vad det innebär att kritisera något inifrån och utifrån, begrepp som ”vi” och ”dem”, etniska skiljelinjer och nationella och kulturella gränsdragningar.
Nu hyllas mordförsöket av iranska medier och officiella ledare för Iran. Den konservativa tidningen Khorashan Daily skriver att ”Satan är på väg mot helvetet”. Tidningen Kayhan, vars chefredaktör utses direkt av Irans andlige ledare ayatolla Khamenei, skriver ”tusen bravo till den modiga och plikttrogna person som attackerade den onda avfällingen Salman Rushdie i New York”. Irans utrikesminister säger att ”Salman Rushdie och hans supportrar har sig själva att skylla för det som hände”. Det är islamistisk fundamentalism som rättfärdigar att det fria ordets utövare ska straffas med döden för att ha kritiserat religionens totalitarism.
Mer än något annat handlar berättelsen om Salman Rushdie om hur religiös fundamentalism fortsatt är en fiende av det fria ordet och den fria människan. På så vis är Rushdies verk en modern fortsättning på upplysningens projekt och en illustration över hur religionens medeltida barbari aldrig på allvar besegrats. Det har å andra sidan inte det fria ordet heller. Salman Rushdie lever och har väckts ur sin koma.