Hyllningarna och prismotiveringarna verkar plötsligt ha fastnat i halsen, allt prat om att skilja på verk och person tystnat. Kanske blev det lite för verkligt nu? Nu ska hyllningarna modereras, radions spellistor göras om, priserna ursäktas. Sveriges vuxna kritikerkår träder fram och hävdar att man inget förstod och inget visste. Det är svårt att inte reagera på den historielöshet som präglar landets kultursidor vad gäller inställningen till den så kallade gangsterrappen.
Det har aldrig varit någon hemlighet att den värld som gangsterrappen skildrar är annorlunda än den värld de flesta av oss lever i. Vapnen, pengarna, sexet och dramatiken – rappen har för den konsumtionsstarka vita medelklassen varit en källa till spänning, adrenalin och anger management i över 30 år. Med den naiva konnässörens blick har vi genom hiphopen turistat i de områden och den kultur vi därmed sluppit besöka. När den genre vi kallar för gangsterrap växte fram i USA, med Ice Cube och NWA som pionjärer och främsta företrädare, kallade utövarna själva genren för reality rap, eller ”verklighetsrapp”. Att med verkligheten som bas skildra livet i områden präglade av gängkriminalitet och våld var genrens själva grundpelare. Relationen mellan verk och verklighet, person och persona blir i sådana lägen flytande och de flesta av genrens största företrädare kommer från kriminella miljöer.
Med gangsterrappens väldokumenterade bakgrund i åtanke är det ju också beklämmande att se hur svenska kulturskribenter totalt ignorerat hela genrens historia. Den musik Einár och Yasin Byn företräder är inte ny. Har kulturredaktionernas skribenter aldrig hört talas om 2Pac eller Biggie? Har dessa trendkänsliga mediegurus aldrig lyssnat på 50 Cent, som sköts point blank med nio skott och bara överlevde som genom ett mirakel? Har kulturfolket redan glömt XXXTentacion, det hyllade geniet som mördades 2018, bara 20 år gammal? Houdini? Eller Rozh Shamal, den svenska rapparen som sköts ihjäl i Blackeberg 2019, bara drygt ett år efter sin egen bror?
Efter mordet på Einár verkar många ställda inför att gangsterrappens texter har en motsvarighet i en lika våldsam verklighet. Den bekväma situation där det kulturella etablissemanget trott sig kunna delta i trendfaktorn genom att flirta med förortens rappare och i bästa Freud-manér tolka deras texter som libidinösa metaforer har nu ställts på ända. Apologet efter apologet bland Sveriges kulturskribenter träder nu fram, bekänner sina synder, ber om förlåtelse för att de lyssnat, hyllat, bidragit och försvarat. Till dessa medgångssupportrar bör frågan ställas: Vad var det ni trodde att ni lyssnade på?
Det dåliga samvete som nu florerar kommer sig av att man inte tog artister som Einár och Yasin på allvar. När det nu hettade till står medelklassmedias kulturfolk på rad för att be om ursäkt för alla sina superlativ. Men gangsterrappen var alltid på riktigt och det visste alla om. Att ha bortsett från hela genrens essens och historia till förmån för trend och institutionellt medlöperi visar på ett beklagansvärt hyckleri hos den svenska kritikerkåren.
Det är upp till var och en vilken musik vi lyssnar på, men en sak bör vi komma ihåg: Det är aldrig för konstnärens skull vi skiljer på verk och person. Det är för vår egen skull. För att vi ska kunna lyssna på den musik vi gillar med samvetet intakt. Det bör vi kunna stå för.