I dessa dagar när de geopolitiska gränsdragningarna ritas om och nya allianser bildas och där realpolitik i all sin cynism mer och mer börjar likna en uppgradering av Niccolò Machiavellis bok ”Fursten” – vad sjuttsingen kan man göra? Köpbojkott är liksom inte ens en droppe i havet när det mesta i leksaksväg, klädväg och elektronikväg är ”Made in China”. Känslan av att vi närmar oss ett nytt Kallt krig är omisskännlig.
Och säga vad man vill om ett land med skriande brist på demokrati; en diktator med förmåga att omge sig med smarta företagsledare och skolade politiska strateger får saker gjorda. Ta exemplet med produktionen i världen av solceller. Kina hade ca 3% av marknaden, de ledande företagen fanns i Tyskland, USA och Japan. Då köpte kinesiska företag (med stöd av statliga pengar) in sig i ett antal ledande företag för att komma åt teknologin. Raskt byggdes fabriker i provinsen Xinjiang där övervägande muslimska uigurer tvingas arbeta under slavliknande förhållanden, internerade i läger vilka fördömts av FN. Priserna dumpades, fabriker i väst går i konkurs och nu har Kina 80% av världsmarknaden. Samma sak är i full gång att inträffa med bilindustrin och vindkraftsindustrin. Och nu händer – om inte väst reagerar – snart samma sak med produktionen av de i vår digitala tid så viktiga halvledarna. Så kan en slipsten dras.
Resonemanget är hämtat från Gunnar Lindstedts nyutkomna bok ”Stormvarning från Kina”. Boken ger inte bara unika inblickar i hur Kina förtrycker alla oliktänkande och därmed alla tendenser till vad som kännetecknar en demokrati, boken ger på samma gång en övergripande insikt i hur cynisk realpolitik trots alla vackra formuleringar från världens ledare fullständigt dominerar den politiska scenen.
Tania Branigan angriper bilden av Kina genom att via närporträtt av en handfull före detta rödgardister i sin bok ”Rött minne”. Mao Zedong må ännu blicka ut över Den himmelska fridens torg där han hänger över porten till Den förbjudna staden, men Branigan jämför honom med både Stalin och Hitler när han fullt medveten hetsade unga rödgardister under Kulturrevolutionen att ange sina föräldrar, sina lärare för praktiskt taget vad som helst. Läsningen är bitvis så smärtsam att jag tvingas lägga boken åt sidan. Tanken var att radera all form av kapitalism och borgerligt tänkande. Och än idag är det förbjudet att ens andas kritik av Mao och det urskiljningslösa dödande han bär ansvar för. Segrarna skriver som bekant historien.