Minoriteter och kunskapen att uttala efternamn rätt

Robert Hurula har släppt nytt album. Den före detta luleåbon som knappt kan uttala sitt eget efternamn. Enligt hans egen utsago alltså.

I slutet av september gick ett antal medarbetare på Sveriges Radio ut med ett upprop under rubriken ”vems sr”, där de kritiserar sin arbetsgivare för olika former av rasism och diskriminering. I ett öppet brev framför de en mängd krav och delar med sig av olika vittnesmål. Ett av dessa handlar om uttal av namn.

I slutet av september gick ett antal medarbetare på Sveriges Radio ut med ett upprop under rubriken ”vems sr”, där de kritiserar sin arbetsgivare för olika former av rasism och diskriminering. I ett öppet brev framför de en mängd krav och delar med sig av olika vittnesmål. Ett av dessa handlar om uttal av namn.

Foto: Christine Olsson

Krönika2020-11-12 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det läste jag i en intervju nyligen och fastän jag har aldrig hört honom presentera sig själv tror jag på hans ord, eftersom jag delar erfarenheten. Självklart visste jag hela tiden att h-et i Pohjanen skulle höras, men det låg inte naturligt i min svenska mun, så jag och mina syskon hette ”pojjanen” under vår uppväxt. Själv var jag slug nog att ta min mans efternamn som författarnamn innan vi ens var gifta. Jag skulle debutera och kom fram till att Stoltz var mer funktionellt än Pohjanen. Robert Hurula Pettersson gjorde tvärtom. På senare tid har han skrotat sitt son-namn och har numer bara Hurula som artistnamn, trots att det ständigt uttalas fel i media. Han verkar inte särskilt upprörd över det, trots att man kanske kunde hävda att åtminstone de anställda inom public service borde ha grundläggande kunskap om uttalsregler för våra svenska minoritetsspråk. 

I slutet av september gick ett antal medarbetare på Sveriges Radio ut med ett upprop under rubriken ”vems sr”, där de kritiserar sin arbetsgivare för olika former av rasism och diskriminering. I ett öppet brev framför de en mängd krav och delar med sig av olika vittnesmål. Ett av dessa handlar om just detta, uttal av namn. Citatet lyder: ”Många av oss har varit med om att våra namn uttalas fel i radio, gång på gång. En gång är ingen gång, så här många gånger är systematik. Våra egna kollegor kan inte ens säga våra namn rätt”. 

Det får mig att tänka på en anställningsintervju jag var på för ett par år sedan i Luleå. Där var den manlige verksamhetsledaren med typiskt svenskt namn och en projektanställd kvinna med tillika svenskt namn och storstadsbakgrund. Mot slutet av intervjun framförde hon problemet med att jag inte uppfyllde något mångfaldskriterium. Jag bet mig i tungan för att inte fråga varför hon inte började med att avskeda sig själv, och nöjde mig med att stillsamt påpeka att jag, om vi var lite petiga, till skillnad från henne i alla fall tillhör en minoritetsgrupp.

För att ge journalisterna i ”vems sr”-uppropet en möjlighet till egenkontroll har jag en idé. De får i direktsändning en lista på ett antal nu existerande namn med ursprung i våra svenska minoritetsspråk, varav några kommer att vara betydligt svårare än Hurula. Om de då inte korrekt och oklanderligt säger rätt på exempelvis Liehittäjä, Partapuoli och Alavahtola så har de utifrån sin egen måttstock automatiskt diskvalificerat sig själva från sitt uppdrag.