Lyckligtvis kom hon undan dumdum-kulorna som blev avfyrade mot oskyldiga barn och ungdomar. Många av hennes vänner gjorde inte det. 77 liv blev släckta inom loppet av en tre timmar lång omänsklig, orgie av dödande.
En månad efter terroranfallet satt vi i den stora inomhusarenan Oslo Spektrum. Anhöriga till de dödade, de överlevande och deras närmaste familj, representanter för insats- och hälsopersonal och andra som var med om händelserna den 22 juli.
Spektrum var helt fullt. Kung Harald var där, kronprinsessan Victoria och den danske kronprinsen. Statsminister Jens Stoltenberg höll ett tårfyllt tal. En lång rad artister från hela Skandinavien spelade, sjöng och läste dikter.
Etter att trubaduren Bjørn Eidsvåg hade sjungit sin «Eg ser» läste skådespelerskan Maria Bonnevie upp namnen till alla de 77 dödade. Det är kanske det allra tydligaste minnet jag har från den sommaren. Hur höga snyftningar och gråt från krossade familjemedlemmar runt om på olika ställen i salen följde uppläsningen av varje enskilt namn.
Närmare helvetet kommer man inte, tänkte jag där och då – och tänker det fortfarande.
Det var som en pervers form för bingo där alla dem som hade mist en son, dotter, fru eller äkta man sitter och väntar på att uppläsningen av namnet på deras kära skall bekräfta att det oåterkalleligt är över. De kommer inte tillbaka, de er borta for alltid.
For nio år sedan skrev jag en kommentar i min norska tidning om hur det första året hade varit. Jag letade fram den igen när jag började på den här texten. Jag känner igen mig. Raseriet, sorgen, förtvivlan – och tacksamheten.
Tacksamhet över att min dotter – och många med henne – trots allt överlevde. De har blivit vuxna, många har blivit föräldrar, de är färdiga med sina utbildningar och de har fått jobb – och de sliter förhoppningsvis inte med för tunga bördor efter allt de upplevde.
Raseri och förtvivlan över att det var möjligt för en människa att tänka ut och genomföra något så ohyggligt och inhumant. Döda barn och ungar för att få fram ett politiskt budskap. Jag kunde – och kan fortfarande – inte förstå hur terroristen tänkte när han planerade sina djävulska planer.
Uppgivenhet över hur vi som samhälle har hanterat det som hände. Efter 22 juli har vi varit alltför upptagna av att livet skulle tillbaka i normala gängor igen. Vi skulle visa att vi inte skulle knäckas – även efter det mest bestialiska politiska attentatet i modern tid.
«Vi skulle inte låta terroristen vinna».
Konsekvensen av ett sånt resonemang är emellertid att vi i Norge inte har låtit morden på Utøya och i Regjeringskvartalet få sitt naturliga efterspel. Vi har - som samhälle - inte gjort upp med de politiska strömningarna som ledde fram till massmorden.
Oberoende om det gäller högerextrem terror eller islamistisk jihad så tar vi ännu inte – och har inte tagit – i bruk kraftig nog medicin för att förhindra att unga män och kvinnor väljer att gå ut i krig mot det humanistiska, civiliserade och demokratiska samhället.
Jag har själv tänkt de tankarna, mea culpa.
Jag har varit nöjd med att vi genomförde en rättegång, dömde massmördaren, låste in honom - och kastade nyckeln. Problem solved.
Och det blev så fel.
Det tog inte många veckor och månader innan det började viskas om hur de överlevande ”inte borde överspela katastrofen”, inte ”dra offerkortet”, att terroristen minsann var galen och otillräknelig, och inte en av oss.
De sista åren har konsekvenserna av apologismen och bortförklaringarna blivit kända.
Överlevande berättar om hur de har blivit tysta. Att de inte har önskat att ta för stor plats. De har dåligt samvete för att de lever. Det har förväntats att de ska gå stilla i dörrarna med det de har upplevt.
Flera hundra unga vuxna – mitt ibland oss – upplever att de måste/borde hålla käften om sina trauman för husfridens skull. Som inte vill delta i diskussioner för att inte rucka på vår nya självbild. Som känner att de har hamnat på utsidan av samhället.
Nu är det tio år sedan det förfärliga hände ute på ön i Tyrifjorden och i höghusen i Regjeringskvartalet i Oslo. Nu kommer medierna för en tid vara fulla av berättelser som handlar om massmorden och vad som har hänt sedan.
Låt oss använda den här tiden till eftertanke. Nu har vi chansen att reflektera över vem vi var, vem vi har blivit - och vem vi önskar att vara i framtiden.
Det är vi skyldiga de 77 dödade. Och jag är skyldig min dotter det.
Christer Pedersen är journalist på den norska tidningen iTromsø. Han har tidigare jobbat på NSD och Sveriges Radio i Luleå. 22 juli var han och hans fru på semester i Luleå medan dottern Lovisa var på de norska socialdemokraternas ungdomsförbund, AUFs, sommarläger på Utöya. Hon överlevde genom att simma till land.