Det var fullsatt vid nästan alla spelningar, svettiga bartenders kämpade konstant mot ihärdiga köer, Storgatan blev en mötesplats där sällskap gungade fram mellan uteställen. Luleå live gjorde Luleå alive igen.
För fjärde året i rad bubblade stan och gav sken av att vara någonting helt fantastiskt. För fjärde gången i rad överraskade Luleåborna. För fjärde gången gnuggar krönikören händerna.
Framgången fortsätter. Beteendet håller i sig. Konceptet lever vidare. Mycket är samma.
Faktum är att av fredagens 20 programpunkter hade 10 upprätt under Luleå live tidigare, under lördagen var 7 av 21 återkommande. Som sagt, mycket var sig likt.
Utbudet av musik i länet är inte oändligt och att erbjuda norrbottningar plats på scen är givet. Men att artister som Moa Lignell och Little Jinder ska flygas in igen känns inte nytänkande – eller nödvändigt – direkt.
Med tanke på att Ayla, Höstorkestern och Johan Airijoki gjorde magiska spelningar är det kanske till och med så att folk behöver återkommande akter för att bry sig. Men särskilt upphetsande eller spännande blir det inte.
På sätt och vis skulle det vara musikpärlor till (fylle)svin att erbjuda ett initierat och utmanande program när vissa spelningar drunkar i sorl, dålig akustisk och olämpliga placeringar. Och i en stad där livemusiken känns utrotningshotad 360 dagar om året är det svårt att inte applådera när krogarna tillsammans serverar smörgåsbord. Men efter tre år av idel lovsång är det också på sin plats med kritik.
Luleå live är ingenting för finsmakarna, arrangemanget är inte jättespännande ur ett musikaliskt perspektiv. Och det märks på publiken.
För varje år som gått har intresset för musiken hamnat mer och mer i skymundan och på vissa ställen (Friends, Savoy, Clarion) är låtarna bara en anledning att prata ännu högre. Många är bara ute på stan för att det är ett säkert festkort.
Det blir en tydlig skillnad på spelställen där livemusik redan är en del av utbudet och på de som bara passar på att göra en bra affär när kommunen erbjuder en bra deal. Det är ingen slump att Holy Cow, Ebeneser och Kulturens hus stod för de bästa upplevelserna.
Vissa krogar och caféer är inte gjorda för att bjuda på musik – och verkar ärligt talat inte heller intresserade av att göra det.
Kommunens ambition att uppfostra lokala krögare till arrangörer kan applåderas. Men det är långt ifrån alla som har funderat på att skapa en fungerande lokal och förutsättningar för musikframträdanden. Att boka egna artister är det inte tal om.
Men vem bryr sig egentligen? Inte Luleå i alla fall.
Bäst
Johan Airijokis spelning, som avslutade helgen, var något av det bästa som arrangemanget erbjudit under alla år. Massor av folk, levande uppträdande och en urstark rockklubb. Så ska en slipsten dras. Under fredagen får Julia Lov på Ebeneser högst betyg.
Sämst
Högt publiktryck och toppenstämning innebar att många fick kämpa för att få till en dräglig arbetsmiljö för artister och en bekväm tillvaro för besökare. Trängsel och högt sorl gjorde att det var svårt att både se och höra vissa artister.
Mi von Ahns gig på Friends sticker ut där max 50 procent av publiken verkade höra att det pågick livemusik.