Svettiga och blöta som myrtjärnar – men lyckliga som trisslottsvinnare står de och svär på bästa sändningstid, hela tiden ursäktande sig för alla ”satans skönt” och ”fördjävla härligt” som de upplevt. Ord som likt söta små grodbebisar hoppar ur deras tokglada anleten. Men varför dessa ursäkter?
Det vilar något scoutaktigt präktigt över denna inställning att en rejäl svordom genast måste bes om ursäkt för. Det handlar väl ändå här, som vad gäller det mesta i livet, om tajming och lagom doser. För inte bad den gamle vänsterledaren C-H Hermansson om ursäkt för sitt ”Nån jävla ordning ska det va’ i ett parti”. Eller när Emils pappa ryter sitt ”förgrömmade unge” åt sonen när han precis fastnat med stortån i en råttfälla. Det finns gedigen forskning som visar att en rejäl svordom har en klart smärtlindrande effekt som därtill minskar stress och sänker blodtrycket. Men den allmänna uppfattningen om att personer som svär är lite dummare än andra? Lappri! Forskning vid Yale University i USA menar till och med att personer med rik svordomsflora tenderar att få högt resultat på IQ-test.
Jag har två små lintottar i bekantskapskretsen som varje gång jag själv råkar kläcka ur mig en saftig svordom, genast möts med ett ”Man får inte svära. Det är förbjudet!” ackompanjerat med en förmanande mörk blick. Men – och det är jag nästan säker på – även med en lite lustfylld förväntan i ögonvrån. Det är förstås inte ett allmänt svärande jag bejakar – bara att ett osande invektiv när det är befogat inte är så hemskt farligt. Språk är som vi vet levande material, föränderligt och en spegel av sin tid, förr var det Himmelen som var föremål för vårt svärande, idag handlar det om sexualiteten. Det är graden av tabu som avgör.
Vad som gömmer sig här – liksom i så många andra mellanmänskliga sammanhang – är förstås en slags moralism. Det är som att det andra av de tio budorden ännu skramlar i våra annars så avkristnade bakhuvuden: ”Du skall icke missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren skall icke låta den bliva ostraffad som missbrukar hans namn”. Ett bud som en av mina idoler, Tintins gamle vän kapten Haddock med liv och lust bröt emot. Hans ”anfäkta och anamma” tillhör förvisso den mildare sortens invektiv. Men lyssna till: ”din förtappade kräkvinspimplare!”. Onekligen rätt mustigt om – och det är viktigt – serverat i rättan tid och fullt motiverat.
Så nästa gång hammaren hamnar på tummen så vet ni hur jag låter.