Minst trettiofem år för sent gjorde jag en upptäckt. Det skulle vara en överdrift att kalla den revolutionerande, men i alla fall av det slaget som får det att pirra i livsnerven. I dagarna är det precis ett år sedan. Jag var i skogen för att plocka blåbär och fick syn på omogna lingon. Även de mest inbitna bärplockare är som regel bara intresserade av mogna bär, men jag kan berätta att lingonkart ser ut precis som små äpplen. Alldeles bedårande miniatyrer av sötsyrliga Cox orange. Och vad är då så sensationellt med det? Det har faktiskt ingenting alls med äpplen att göra. Svaret är Barbie. Ingen hade lika mycket Barbie som jag och mina systrar under vår uppväxt och jag kan inte minnas att jag önskade mig någon annan leksak. Tänk då att ha riktig frukt i perfekt skala att lägga på ett fat på bordet i Barbies kök. Eller så hade hon kunnat strosa runt i en äppellund. De där konstant böjda armarna som vissa dockor har hade varit perfekta för att haka fast en korg äpplen (alltså lingon).
Det råder Barbiehajp nu, på grund av filmen som nyss hade svensk premiär. Influencers som hakar på trenden och stylar sig själva i Barbiestil klär sig allihop i rosa. Men min bästa docka var eskimå (ja, grönländsk inuit är mer korrekt, men i min barndomsvärld hette hon eskimåbarbie). Hon hade svart hår, en vit pälskantat anorak med tillhörande mössa och en hund. Det enda jag har kvar är en grå pälsbit som var hundens liggplats.
Trots att rollerna i filmen spelas av riktiga människor har filmmakarna lyckats skapa en plastig, pastellfärgad, glamourös och underbar Barbievärld. Och Margot Robbie i huvudrollen är inget mindre än en livs levande Barbiedocka. Så långt allt väl. Men det finns förstås ett men. Allt som rör flickor och kvinnor måste nämligen problematiseras, i bästa välmening förstås eftersom vi är det svagare könet, och därför gör filmen anspråk på att vara en feministisk exposé. Den är visserligen en sorts tragisk skrattspegel när Barbievärlden utsätts för en kupp av Ken som insett att den riktiga världen styrs av män. Upp till kamp för matriarkatet och tjejkvällarna alltså. Men kan inte ens en Barbiefilm få vara en fristad att få älska allt stereotypt flickigt. En frizon från just patriarkatet där vi slipper höra hur jobbigt och orättvist det är att vara kvinna?
Som tonåring läste jag ibland Vecko Revyn och en gång hade de en artikel med budskapet att det inte var något fel på hur min vulva såg ut. Jag bleknade eftersom jag aldrig funderat över min genitala estetik. Nu insåg jag att en del till och med hade snyggare blygdläppar än andra. Tanken var säkert god, men det är en fin linje mellan att uppmärksamma och att förstärka ett problem. Psykologer har sett att vuxnas fokus på olyckliga ungdomar riskerar att förvärra situationen. Varför konstant trycka upp i ansiktet på flickor att deras könsroll är ett problem? Kan flickor få existera utan att ställas i relation till pojkar? Är det feminism att filmens nyckelscen är ett brandtal om det ok det innebär att vara kvinna? Ack och ve och stackars oss. Varför problematiseras inte mansrollen i varje superhjältefilm? Varför vill inte Ironman slippa sitt våldsberättigande och i slutscenen bränna upp sin superhjältedräkt? På tal om slut så är upplösningen i filmen den största besvikelsen av alla: att Barbie väljer att bli människa. Precis som Ariel i Den lilla sjöjungfrun, som också går på bio just nu, lämnar hon en utopisk värld för att leva som vanlig dödlig. Så vad får då dessa sagofigurer när de antar mänsklig gestalt – förutom platta fötter? (Om du har tänkt se Barbie ska du sluta läsa, för jag kommer att avslöja slutscenen.) Har du räknat ut det än? Både sjöjungfrun och dockan får förstås vaginor. Utan fena kan Ariel fira bröllopsnatt med sin prins Erik. Och när Barbie – nu som kvinna – stegar fram till receptionen hos sin gynekolog är hennes glädjestrålande och stolta ansikte en skräll som nästan uppväger filmens alla andra blundrar. Äntligen en positiv bild av kvinnlighet.
Men säg den lycka som varar länge. Något gnager. Var det inte väldigt många Kenfigurer med i Barbie? Och alla de där sjömännen i Den lilla sjöjungfrun? Jag söker rollistor på nätet. Hur jag än räknar så är slutresultatet beklämmande. Två storfilmer som främst riktar sig till en publik av flickor har fler män än kvinnor i rollerna. I Barbiefilmen kallas den typen av manlig dominans för patriarkat. Jag undrar vad de kallar det i verkligheten.