Få saker i världen slår ett bra slut. Den där känslan när en berättelse konvergerar till sin absoluta punkt och trådarna knyts samman. Där framtid och dåtid sluts i en fullkomlig cirkel och där glädje och tragedi möts i ett upphöjt rus av transparens. Jag har aldrig riktigt förstått Aristoteles teori om katharsis, grekiskans uttryck för ”rening”, men det måste vara detta. Ett bra slut gör världen klar. Genomskinlig. Det är upplysande. Berusande. Det får oss se oss själva i vårt sanna och mest kompletta ljus.
Just därför är det märkligt att sluten är så få numera. I en tid där berättande blivit synonymt med investering, risk och snabb avkastning har ordentliga slut blivit en bristvara. Tv-seriernas skapare får vackert ta en säsong i taget och hoppas att tittarsiffrorna räcker för att övertyga pengamänniskorna om att deras skapelse är värd att berättas till slut. Allt oftare är så inte fallet. Istället läggs många tv-serier ner. Streamingplattformarna är numera smockfyllda med stympade berättelser utan slut.
Nyligen meddelade Netflix att ”Dark”-skaparnas nya storsatsning ”1899” läggs ner efter den första säsongen, och det är bara den senaste i raden av serier som förläggs till det limbo där berättelser vandrar utan varken framtid eller slut. Den tokhyllade gangsterserien ”Peaky Blinders” gick ett nästan lika snöpligt slut till mötes när coronan slog ihjäl planerna på en avslutande sjunde säsong. Likt min älskade ”Hannibal” fick den nöja sig med ett improviserat halvslut med otydliga konturer. Och dessa är bara axplock. ”Santa Clarita Diet”, ”Marco Polo”, ”OA” och den verklighetsbaserade och så hyllade seriemördarbibeln ”Mind Hunter” är ytterligare exempel på serier och berättelser som aldrig kommer att se slutets välsignelse.
Människans existens präglas av berättande. Under hundratusentals år har vi berättat historier för varandra, historier som syftat till att förklara vår tillvaro, förmedla kunskap och tjäna som underhållning och tröst. Karaktären på dessa berättelsers slut har skilt sig åt mellan olika tider och olika kulturer, men de har varit en nödvändighet för att skilja mellan berättelse och tystnad. Berättandets interna logik tarvar att något tar slut. Att avsluta en berättelse mitt i en mening kan förvisso vara ett stilmässigt grepp i stil med modernitetens formexperiment, men även ett sådant experimentellt slut följer en berättande logik. Dagens nedlagda tv-serier följer inga berättarmässiga tankar. De följer bara som nödvändighet i brist på pengar, som olyckshändelse och olyckliga omständigheter. De nedlagda tv-seriernas slut gör intet för berättarkonsten. Det berättar bara om en marknadslogik där berättandet dör under kraven på monetär avkastning. Den moderne tv-tittaren vandrar nu vid en berättelsernas massgrav där de i förtid döda berättelserna tippats i jorden, osaliga och odöda. De närmast sörjande kommer för alltid att minnas hur deras favoritserier mördades och berövades ett förlösande slut. Dessa berättelsers gemensamma brott var att de inte var tillräckligt älskade och önskade, och således en kostnad snarare än en tillgång.
Varje tid har sina berättelser och kanske markerar vår tid slutet på sluten. Kanske måste vi acceptera att våra berättelser i dag är lika flyktiga och flytande och osäkra som våra liv. Icke desto mindre kan jag inte låta bli att undra: vad gör det med oss att leva omgivna av brustna berättelser utan slut?